#343 - Carl Berglöf, Nationell kärnkraftssamordnare

Niclas (0)
Vad krävs för att Sverige åter ska bli en ledande kärnkraftsnation och klara av den komplexitet som följer med ny kärnkraftsutbyggnad? Det handlar inte bara om reaktorer och finansiering, utan om kompetens, avfallssystem, myndighetssamordning och långsiktig politisk riktning. Carl Berglöv har regeringens uppdrag att analysera just detta. Och när vi sågs senast hade två delrapporter publicerats. Nu är vi uppe i fem och frågorna har gått från förberedelser till genomförande. Hur redo är Sverige egentligen för utmaningarna som stundar – och hur gör man det effektivt? Det ska vi prata om i dag. Kul att ha er med. Carl Berglöv, regeringens kärnkraftssamordnare, varmt välkommen tillbaka till Energistrategipodden.

Carl (0)
Tack så mycket, det är kul att vara här igen.

Niclas (0)
Sen senast vi sågs hade du precis släppt rapport 2. Vi pratade en hel del om att skapa förutsättningar för utbyggnad av kärnkraft. Sen dess har både rapport 3, förlåt, 3 och 4 – och numera också rapport 5 – kommit. Vad är det senaste du rapporterar till regeringen i den här rapporten, och var står vi någonstans just nu, om du skulle sammanfatta?

Carl (1)
Låt mig börja precis där du slutade: Var står vi just nu? På en övergripande nivå har vi en situation där aktörer ansöker om finansiering av ny kärnkraft – i alla fall en aktör än så länge. Och det finns ett regelverk rörande tillståndsprocessen på gång, där man också under våren kommer att skicka in ansökningar. Så jag ser framför mig att under 2026 börjar det trilla in konkreta exempel på nybyggnadsprojekt som har möjlighet att förverkligas i framtiden. Vi har kommit till ett läge där det finns ett regulativt ramverk och ett finansieringsramverk. De stora pusselbitarna är på plats, mer eller mindre.

Niclas (2)
Ditt uppdrag nu handlar mycket om att skapa förutsättningar för genomförandet.

Carl (2)
Ja, det går lite in i en ny fas nu. Det mesta på regulativ nivå har satt sig. Det är vissa saker kvar, som till exempel kärnavfall – hur det ska hanteras. Kustförläggningen och ”Hansson-processen” har inte godkänts i riksdagen än och så där. Men vi vet ungefär hur det här är tänkt att se ut. Så nu, när man kommer in i mer skarpa projekt, behöver man titta vidare: Vad behövs nu då? Och det jag skriver om i min senaste rapport, nummer fem, handlar om kompetensförsörjning. Det vill jag påstå är den sista större pusselbiten där regeringen inte har gjort något större systematiskt arbete. Regeringen har gjort vissa insatser kopplat till kompetensförsörjning, som att stärka forskningsområdet och att öka basanslagen för att ge möjlighet till fler kurser inom kärnkraftsteknik vid vissa universitet. Men det samlade greppet – att få till den stora mängden arbetskraft och specialistkompetenser som behövs för att bygga kraftverken – den biten är inte på plats ännu. En strategi för det och en plan för det. Och det ser jag som att det börjar bli dags att ta tag i. Det är inget större problem att det inte har gjorts hittills, men det är nästa större pusselbit att få på plats.

Niclas (3)
Ska vi kontextualisera lite här då? Som jag förstår dig är det två saker jag tänker på. Det ena är, för att förstå magnituden, att Business Sweden i en rapport pekat på att om man bygger ut upp till 1 500 megawatt så är det så mycket som 40 000 jobb som skapas. Det är väldigt många personer det rör sig om. Det andra som du understryker är att när det är så här många personer så har vi förvisso en form av grund, men vi vill utveckla – och har en ambition från regeringssida – att också ha ett starkt svenskt bidrag i det här. Business Swedens rapport bygger på att 30–40 % av värdet av att bygga en ny reaktor fångas av svenska aktörer. Då finns det en grund vi har, men den är ganska skör och den är inte dimensionerad kompetensförsörjningsmässigt för en utbyggnadsfas. Förstår jag det rätt?

Carl (4)
Ja och nej. Siffrorna från Business Sweden rör snarare… ja, det är både direkta och indirekta jobb i den siffran. Så 40 000 handlar också om att i den region där man bygger kärnkraft ploppar det upp andra jobb kopplat till att många flyttar till regionen: man behöver fler mataffärer och annan infrastruktur, och det skapar också jobb. Men det jag far efter när jag pratar om kompetensförsörjning är de som ska göra själva jobbet med bygget, planeringen och genomförandet – som kräver vissa specifika kompetenser där det kan vara trångt. Det kan vara andra projekt runtom i världen som också rycker i de här kompetenserna. Det är det jag är ute efter.

Sen är det egentligen två spår i det här: kompetensförsörjningen – människorna – och leverantörskedjan. Det senare skrev jag om i delrapport 4: att det kommer behövas industriell kapacitet för att kunna bygga de här kraftverken. Och där kan man ha olika strategi: att förlita sig mer eller mindre på utländska bolag. Man kan göra nationella satsningar för att ta en större del av affären på nationell basis.

Carl (5)
Så det är två olika spår som jag ser det: det industriella och det kompetensförsörjningsmässiga. Det här skriver jag om i delrapport 4 respektive delrapport 5. Men om vi går ner lite i det företagsmässiga spåret: Business Sweden fick ett uppdrag i linje med det jag skrev i delrapport 4 att jobba med att vidareutveckla den svenska leverantörskedjan. De släppte en rapport, som du nämnde, 2025. De beskriver var vi står i dag: vilka industriella förmågor vi har i vårt land för att bygga kärnkraft – basnivån. Det fick vi en ganska god bild av. Och nu, utifrån den basnivån, har Business Sweden fått ett uppdrag att bygga vidare. Så det här är lite av – jag har ju påstått – en ny ambitionsnivå från regeringen. Man går in på ett nytt område när det gäller kärnkraft.

Niclas (6)
Precis, det var min fråga: Vad är regeringens ambition för svensk del i kärnkraftsuppbyggnaden?

Carl (7)
Det är intressant att du ställer den frågan. Tittar man i uppdragsbeskrivningen till Business Sweden så skriver regeringen att uppdraget handlar om att främja ambitionen att Sverige ska återigen bli en ledande kärnkraftsnation. Det är en väldigt ambitiös nivå i vad man vill åstadkomma. Det jag ser är att det är första gången regeringen säger något tydligt om vilken ambition man vill ha när det gäller kärnkraft som industripolitik. Tidigare har man pratat om kärnkraft som energipolitik. Här får vi en fingervisning om vad man vill åstadkomma när det gäller leverantörskedjor och hur Sverige ska positionera sig internationellt.

Niclas (7)
Som du ser det, hur viktigt är det att regeringen har en industripolitik för den långsiktiga försörjningstryggheten i de här investeringscyklerna?

Carl (7)
Jag ser det som viktigt, för det handlar om att få ner kostnaderna för ny kärnkraft. Vi vet alla att det finns exempel på kärnkraft som blivit dyr. Ett sätt att få ner kostnaden är att bygga större volymer. Det är därför regeringen håller fram en färdplan för ny kärnkraft med vissa utpekade kapacitetsmål: att ge signalen till industrin att det här inte är ett projekt – ett första projekt och sen får vi se – utan att man direkt siktar på flera projekt. Då får leverantörskedjan en tydlig signal att bygga på. Om man bygger kapacitet för ett första projekt kan man förhoppningsvis nyttja den i efterföljande projekt också. På så vis bygger man upp större kapacitet och storskalighet i försörjningsleden, vilket kan få ner kostnaderna.

Niclas (8)
Men vad är status då, skulle du säga, på branschen och värdekedjorna runt den svenska kärnkraften i dag? Hur stor utmaning är det att bygga upp den här typen av värdekedjor? Och hur ”på tårna” upplever du att industrin är?

Carl (9)
När rapporten släpptes för ungefär ett halvår sedan från Business Sweden kom det en del reaktioner från industrin. Det var på den bogen att man från flera håll tyckte: ”Så här illa är det nog faktiskt inte. Vi finns här också – vi borde också synas i redovisningen.” Det jag fått tillbaka är att rapporten kanske är lite väl pessimistisk; det ser lite bättre ut än vad som återges. Men jag ser det som en positiv respons. Den har skapat en diskussion som jag välkomnar.

Hur ”på tårna” är branschen? Jag tror man kan få en bra fingervisning genom att titta på hur uppdragsbeskrivningen är formulerad. Business Sweden har fått i uppdrag att stötta branschen med att forma en branschorganisation. Det kan tyckas lite märkligt, men jag ska förklara. Vi som jobbar på Kärnkraftssamordningen – främst min medarbetare Filip Gottsson – upplever att det finns ett informationsglapp: leverantörerna har svårt att hitta fram till svenska bolag, framför allt mindre bolag. Och de mindre bolagen har inte riktigt kännedom om vilka möjligheter som finns kopplat till ny kärnkraft i Sverige.

Carl (10)
Så det finns ett informationsglapp mellan leverantörer och mindre bolag. De mindre bolagen hittar inte heller fram till leverantörerna eftersom de inte riktigt känner till vilka möjligheter som finns. Här saknas ett gränssnitt på marknaden – en aktör som samlar bolagens intressen och marknadsför dem gentemot leverantörerna. Och det är typiskt sånt som Business Sweden är duktiga på, som man gjort i andra sammanhang. Därför har de fått uppdraget att stötta industrin i detta.

Sen är det så klart en fråga: varför ska man göra det? Vi har ju en global marknad, fri rörlighet inom EU och goda möjligheter för alla företag att informera sig och bli en del av affären. Visst är det så. Jag ser det utifrån skattebetalarnas perspektiv. Vi vet att teknikleverantörerna i huvudsak kommer från andra länder än Sverige, så huvudkontraktet kommer att skrivas med en aktör i ett annat land. Sen kommer den aktören i sin tur behöva kontraktera underleverantörer för att genomföra bygget. Och i det ledet är det, som jag ser det, önskvärt att få in svenska företag.

Carl (11)
De pengar regeringen lägger på bordet, kopplat till finansieringsmodellen, bör i så hög grad som möjligt komma det svenska samhället till godo. Det tror jag är viktigt för acceptansen för de här projekten – att det finns ett brett stöd för att faktiskt genomföra det som planeras.

Niclas (12)
Men ofta är det så att värdekedjorna för de olika leverantörerna hänger ihop av kluster av leverantörer. Och vissa leverantörer har långt gångna samarbeten med leveranskedjor som redan finns i Sverige. Vi sitter ju på en av världens största producenter av kärnbränsle, till exempel. Vi sitter på en otrolig kompetens inom kraftelektronik, som också är väldigt viktig för det här. Hur vill man styra eller stötta det här – jag vet inte vilket ord jag ska använda. För man skulle kunna tänka, och det blev reaktioner från leverantörsledet apropå valen som Vattenfall gjort: huruvida man riktar sig mot leverantörer som har vana att jobba med svenska underleverantörskedjor i stora projekt eller inte. Borde det finnas en styrning redan i valet så att det underlättar eller utnyttjar befintliga samarbeten?

Carl (13)
Det tänker jag är en fråga för den aktör som väljer leverantör – att man ser till den nationella förmågan. Man ska ha sin anläggning i drift i många år, kanske 60, 80, 100 år – vem vet. Man ingår någon form av äktenskap med leverantören och underleverantörer. Man måste känna förtroende för att det systemkunnande som finns om anläggningen utanför det egna företaget – i leverantörsledet – också kommer finnas tillgängligt under lång tid framöver. Den typen av strategiska bedömningar behöver aktören själv ta ställning till. Det blir en del i dialogen med teknikleverantören och hur allt sätts upp.

Sen har vi också, ur teknikleverantörens perspektiv, att eftersom det är så stort internationellt intresse för ny kärnkraft så behöver man bygga upp förmågor kring varje land man går in i – och samtidigt ha möjlighet att utbyta förmågor mellan länder. Det finns beroenden mellan länder som väljer samma teknik. Men i grunden ser jag att det är ett strategiskt val för den investerande aktören.

Carl (14)
Men från statens sida kan man på olika sätt främja att den egna industrin får möjlighet att ta en del av kakan.

Niclas (14)
De senaste två rapporterna lägger ju en hel del fokus på både värdekedjan och kompetensförsörjningen. Övergripande nu: vad skulle du säga är de viktigaste frågorna för dig att jobba med? Om man jämför finansiellt, tillståndsmässigt, värdekedjemässigt och kompetensförsörjningsmässigt – är det något som sticker ut som en eventuell framtida flaskhals? Du understryker att det borde finnas en nationell strategi för kompetensförsörjningen. Och skapandet av en branschorganisation och en aktiv industripolitik är också tecken på att du menar att det behövs mer samordning. Är det här två flaskhalsar som behöver prioriteras mer nu?

Carl (15)
Ja, det behöver mer prioritet. Jag vill inte kalla det centralplanering – det är inte så jag beskriver det. Om vi tar leverantörskedjan till exempel: det jag ser där är ett informationsglapp som behöver hanteras på något sätt. Det handlar om att skapa en rörelse underifrån – att göra sig relevant. I det vi lagt fram, och som ingår i uppdraget till Business Sweden, handlar det också om att informera företag som jobbar i liknande branscher om att steget till att jobba med kärnkraft kanske inte är så stort. Det handlar mycket om att skapa medvetenhet och en bottom-up-rörelse inom industrin.

Lite på samma sätt gäller kompetensförsörjningen. Det som saknas – och det har saknats länge – är en nationell strategi för de kompetenser som är kärnkraftsspecifika. När jag säger ”länge” menar jag det arbete Strålsäkerhetsmyndigheten jobbat med kring kompetensförsörjning och de utmaningar de sett inom sitt ansvarsområde, som är väldigt specifika strålsäkerhetstekniska kompetenser. Man har efterfrågat en nationell strategi, men det har inte blivit av av olika skäl. Nu växer frågan igen, i större omfattning, och inkluderar även kompetenser bortom Strålsäkerhetsmyndighetens ansvarsområde.

Carl (17)
Då pratar vi byggarbetskraft, betonggjutare, elektriker och mycket annat. Det behövs en strategi för helheten – och inte bara för ny kärnkraft, utan också för befintlig kärnkraft. För vi vill inte att ny kärnkraft ska göra det svårare att driva den befintliga kärnkraften. Man måste jobba med kompetensförsörjningsfrågan brett. Och även här handlar det om en bottom-up-rörelse: att skapa större medvetenhet hos dem som ska utbilda sig, eller som jobbar i närliggande yrken, att här finns möjligheter – så att man skolor om sig, efterfrågar utbildningar och så vidare. Så fungerar det svenska utbildningsväsendet: det är inte staten som pekar ut exakt hur många svetsare, reaktorfysiker och så vidare som ska utbildas, utan det dimensioneras utifrån efterfrågan och dialog med näringsliv och andra. I båda fallen behöver det stimuleras ovanifrån på något sätt.

Niclas (18)
Det spelar ju in i att det redan i dag råder ett generellt kompetensunderskott i energibranschen som helhet. Om jag minns rätt saknas 18–20 000 personer fram till 2030-talet. Och det rör många kompetenser som överlappar med det du talar om. Det är ett försörjningsbehov i en marknad där det redan råder högtryck.

Carl (18)
Ja, visst är det så. Samtidigt ska man komma ihåg att det här inte är adderbara siffror. Om det behövs 5 000 elektriker för ny kärnkraft så jobbar de också med vindkraft, nätutbyggnad och annat – men gör en insats i kärnkraftsbygget. Det är viktigt att se till helheten och inte förfäras över höga siffror på flera håll.

Det är just därför jag föreslår i min femte rapport att ett kompetensförsörjningsråd för kärnkraft ska etableras hos Energimyndigheten. Energimyndigheten har branschöverblicken: de ser ungefär hur mycket folk som behövs i branschen som helhet och hur det kopplar till en kärnkraftsutbyggnad. Därför föreslår jag att Energimyndigheten formar ett kompetensförsörjningsråd för kärnkraft. Rådet ska utarbeta en strategi och en plan. Sedan får man se vilken struktur som behövs för att genomföra planen. Men det viktigaste just nu är att någon får ägarskap för frågan. Det har saknats – man har efterfrågat en nationell strategi, men ingen har haft ett utpekat mandat.

Carl (19)
Nu föreslår jag att det bör vara Energimyndigheten som får det mandatet att ta frågan vidare.

Niclas (20)
Så fort vi kommer in på kompetensförsörjning, utbildning och även förändring av värdekedjor, så är det långsamma processer. Folk ska utbildas. Är du ute i högstadieklasser nu och pratar med dem om potentialen i branschen runt kärnkraften?

Carl (20)
Ja, det skulle man nästan behöva göra. Det får bli en del av den strategi som Energimyndigheten får jobba fram. Samtidigt ska man komma ihåg att regeringen redan har tillsatt en STEM-strategi och en STEM-kommission – en arbetsgrupp som jobbar med att främja intresse för vetenskapliga, tekniska och matematiska ämnen, från förskolan och hela vägen upp till universitet. Så det här är en del av en större strategi.

Niclas (20)
Då ska vi säga att STEM står för science, technology, engineering and mathematics. Du säger att det är mycket information, samordning och förståelse hos aktörerna i branschen. Men du lämnar också förslag om något ganska konkret: en forskningsreaktor. Om jag förstod rätt har det tidigare funnits forskningsreaktorer i Sverige, Norge och Danmark, men inte i dag. Hur viktig roll spelar den, eftersom du lyfter den så specifikt?

Carl (21)
För det första har jag personlig erfarenhet av detta. Som student – det är över 20 år sedan – bedrevs utbildning i reaktorfysik med praktiska övningar nere i Studsvik, på R2-0-reaktorn som fanns där då. Den stängdes 2006. Därefter, när jag jobbade som lärare på universitetet, tog jag studenter till Finland, till en forskningsreaktor där (som också är stängd numera), och till Belgien. Jag vet att andra universitet i Sverige skickat studenter till Frankrike och Prag för att lösa det praktiskt. Det är lite bökigt och kostsamt.

En forskningsreaktor är en mycket större fråga än kompetensförsörjning. Det kommer inte vara kompetensförsörjning som avgör om man ska bygga en forskningsreaktor eller inte. Men jag lyfter frågan för att jag tycker att en forskningsreaktor skulle ha en väldigt central plats i ett ekosystem för forskning och utbildning i kärnkraftsteknik i Sverige och Norden. Jag ser det som ett nordiskt projekt. Den stora affären ligger nog snarare kring radioisotopproduktion, bestrålningstjänster och liknande. Jag känner att det är dags att ta upp diskussionen nu.

Carl (22)
Och utifrån att regeringen säger att Sverige ska vara ett ledande kärnkraftland: som jag ser det bör ett ledande kärnkraftland också ha tillgång till en forskningsreaktor. Så jag tycker det är rimligt att åtminstone utreda frågan: på vilket sätt Sverige skulle kunna ha en forskningsreaktor och vad som skulle vara statens respektive industrins roll i en sådan verksamhet. Det jag lyfter är att staten bör bedriva en förstudie tillsammans med industrin om hur det skulle kunna gå till.

Niclas (23)
Om vi breddar diskussionen lite: det blir ju ett program för en utbyggnad om 2 000 megawatt fram till 2035 och sedan upp till 10 000 megawatt kärnkraft till 2045. Du får gärna rätta mig om jag har fått siffrorna fel. Men så har vi en ansökan om finansieringsstöd från Vattenfall – med SMR-reaktorer från antingen GE, Westinghouse eller Rolls-Royce – på 1 500 megawatt. Utbildning av kompetens och utvecklingen av värdekedjor hänger ihop med om vi får fler ansökningar. Regeringen har öppnat för att man skulle kunna bygga kärnkraft på fler platser i Sverige – det är inte beslutat, men det ligger på bordet. Då blir det ett helt program. Och i medierna har du diskuterat hur viktigt det är för kostnaden att vi får volym. Koordineringen – att inte tänka ”ett projekt på en halvö” som allt hänger på, utan en samlad helhet – hur får man det att lira? Vilken planering behövs från statens sida om vi skulle ha parallella projekt på olika platser?

Carl (24)
Just det. Jag inleder ju med att det mycket väl kan komma flera projekt under året, och då får vi se hur det växer fram. Det är absolut en utmaning utifrån den strategi Sverige valt: att skapa förutsättningar för investeringar och sen se vilka investeringar som kommer. Det är aktörerna som väljer teknik, plats och reaktortyp. I andra länder är det staten som fattar de besluten – vilken reaktorteknik, var den byggs, hur mycket och så vidare. Då blir det enklare att planera kompetensförsörjning, leveranskedjor och att tidsätta projekten så att de ligger i bra följd.

I Sverige riskerar vi att få olika reaktortekniker där projekten hamnar otacksamt i förhållande till varandra. Myndigheterna kan få perioder med dubbla ansökningar och andra perioder med inga. Det riskerar att bli mer knöligt. Den stora fördelen är att utvecklingen drivs av marknadsaktörer och konkurrens – och man kan få en lägre kostnadsbild.

Carl (26)
När jag pratar om det här internationellt får jag ofta reaktionen att det kanske är klokt, eftersom vi sett kostnader dra iväg i andra länder. Jag menar att fördelarna med angreppssättet vi valt i Sverige överväger nackdelarna. Sen får vi hantera sådant som dyker upp. Jag tror också att marknadsaktörerna har ett intresse av att välja leverantör och timing så att det rimmar hyfsat med vad andra gör – för det blir mer kostsamt om man gör det bökigt för sig. Lägger man planeringen så att man har svårt att hitta kompetens skapar man problem för sig själv. Jag tror det finns en viss självreglering.

Niclas (27)
Okej, men om vi ökar komplexiteten för att få fler marknadsaktörer och pressa ner finansieringsbehovet eller räntan – det blir mer effektivt i Sverige. Samtidigt kan man föreställa sig ett bygge på västkusten och ett på östkusten som konkurrerar om samma kompetenser. Det blir logistiska utmaningar. Och parallellt kan det vara olika tekniker. Hur förändrar det statens roll eller planeringsansvar? Du har varit inne på att det behövs en särskild organisation. Hur ska vi kompensera med förmåga hos staten för att hantera ökande komplexitet?

Carl (28)
Det var nog det första jag tog upp med regeringen när jag tillträdde som nationell samordnare för två år sedan. Utifrån den strategi regeringen valt behöver regeringen ändå ha någon form av ansvar för att säkra en lärkurva. Därför har jag föreslagit att regeringen bör ta ett delägarskap i de projekt som tar del av finansieringsmodellen – så att man får ett verktyg att överföra kunskap från ett projekt till ett annat. Det har vi inte förverkligat ännu, men det är ett verktyg som regeringen har kvar att utveckla.

Niclas (28)
En fråga som dyker upp i din tredje delrapport och fortsatt diskuteras mycket är avfallssystemet. Varför kan inte ny kärnkraft bara inkluderas i Forsmarksystemet som vi redan har?

Carl (29)
Det beror på att alla beslut kopplade till det slutförvar som ska byggas utanför Forsmark i Östhammars kommun är begränsade till avfall från befintlig kärnkraft. Det beror bland annat på att det var viktigt för Östhammars kommun att veta vad man sa ja till. Man ville inte öppna sin kommun för en okänd mängd avfall från reaktorer som ännu inte finns, utan ville veta att det är avfall från de reaktorer Sverige redan dragit nytta av. SKB säger också att bergrummet inte räcker i all evighet, utan är dimensionerat för den avfallsmängd man ser från befintlig kärnkraft.

Sen finns tidsaspekter: avfall från ny kärnkraft behöver inte slutförvaras förrän i början av nästa sekel. Då har vi sannolikt redan förslutit slutförvaret som byggs nu. Då skulle man behöva hålla det öppet en tid trots att ingen deponering pågår – det är inte en bra situation och det är kostsamt.

Carl (30)
Eftersom det också behövs en ny finansieringsstruktur av olika skäl för avfall från ny kärnkraft har man sagt att det är lättare att utgå från att det behövs ett helt nytt system och ny lagstiftning för avfall från ny kärnkraft – ett kapitel för sig. Och om vi ska bygga ny kärnkraft i fortvarighet, inte i stötvis som historiskt, bör man hitta ett regulativt ramverk som möjliggör successiv utökning av antalet reaktorer och en ström av avfall över tid. Det kräver att staten tar någon form av ansvar för att ett slutförvar finns tillgängligt. Då kan en aktör – förenklat – ”köpa en biljett in”. Man ska betala för sitt avfall enligt polluter pays-principen, men det finns en statlig aktör som ser till att slutförvaret finns och att biljetten går att lösa in.

Niclas (31)
Just det – liknande fonden som finns i dag. Och metoden, KBS-3-metoden, är tekniskt samma metod man skulle kunna använda, vilket innebär att vi kan rida på erfarenheten av hur vi finansierar och vilken teknik vi använder. Förstår jag dig rätt?

Carl (31)
Ja, grundförutsättningen är att man kan nyttja den teknik som forskats fram under flera decennier. Men den springande punkten är att i dag är det branschen själv som tar ansvar för detta. Det var naturligt historiskt, när man tänkte att kärnkraft var en parentes: man visste att det max skulle vara 12 reaktorer, man visste vilka som ägde dem, det var lätt att nyckla ut kostnaderna.

Nu, när vi blickar framåt, vet vi inte vilka aktörer som kommer bygga, vilka reaktorer, hur många, vilken typ av avfall som bildas, och så vidare. Det finns en betydande risk för de som är först ut om man skulle nyttja samma metodik framåt – ett tvingande samarbete mellan okända aktörer där man inte ens vet om de har samma reaktorteknik.

Niclas (33)
Exakt – hur påverkar det investeringsbeslutet om ett nytt parallellt system inte riktigt är färdigt än?

Carl (33)
Då finns risken att man inte ser den totala kostnaden framför sig, och då är det svårt att få någon att vilja investera. Man behöver tydliga ramverk för hur kostnader ska fördelas i ett öppet system. Därför ser jag att staten behöver gå in och garantera en viss del av anläggningen som varje aktör står för kostnadsmässigt. Sen får staten ta risken om det bara blir ett bygge. Då blir det dyrt för staten. Men jag ser inte någon större risk för att det blir så – det verkar finnas stort intresse. Likväl måste det för den första aktören finnas en garanti för att man inte får ohemult stora kostnader på sig.

Niclas (33)
Det måste finnas en tidsram som är lite bråttom också. Om Vattenfall ska välja leverantör under 2026, och vi ser tidsplanen framåt 2035, så hastar det. Hur ser du på tidsplanen?

Carl (34)
Det är en akut fråga som hanteras här och nu. Det jobbas intensivt med kärnavfallsfrågan för att skapa klarhet och trygghet för de första investerarna. Eftersom det handlar om att staten tar ägarskap för att slutförvaret kommer förverkligas – och tar en risk om det inte blir fler aktörer än den första – så blir det också en form av statsstöd. Därför behöver det också inkluderas i statsstödsansökan som regeringen ämnar skicka in till kommissionen under 2026.

Niclas (34)
Förutom bygglånen på 220 miljarder och reservfonden på 220 miljarder så är det här också något som måste beräknas som en del av paketet?

Carl (35)
Ja, det stämmer. Det handlar om risken att det inte blir fler än en aktör – och att bära den risken från statens sida. Jag känner mig trygg med att risken inte kommer falla ut, utifrån att intresset att bygga ny kärnkraft i Sverige verkar stort.

Niclas (35)
Då hoppar jag till en fråga jag hade med Johan Svenningsson. Han har från Junipers sida flaggat för att även den befintliga kärnkraften, som tittar på livstidsförlängningar in mot 2060-talet – ytterligare 15–20 år – behöver tydlighet från regeringen i en slags förvaltningsstrategi som komplement till en utvecklingsstrategi. Hur ser du på inspelet från Juniper?

Carl (36)
För det första blev jag lite orolig. Driftsförlängning och effekthöjningar i befintlig kärnkraft är det billigaste sättet att få in nya elektroner i systemet – billigare än landbaserad vindkraft till exempel. Om man inte ser lönsamhet i det, då kommer det inte vara lönsamt att bygga någonting överhuvudtaget. Det gör mig orolig. Nu ser vi inte att det byggs så mycket vindkraft heller i dag. Det finns många osäkerheter på elmarknaden. Jag förstår att frågan kommer upp.

Systemtjänster och annat som kan komplettera affären för kärnkraften har efterfrågats länge. Det är rimligt att frågan kommer upp igen. Redan 2019, under Anders Ygemans tid, fick Svenska kraftnät uppdrag att utveckla marknadsbaserade lösningar för systemtjänster/stödtjänster. Ännu har inget sådant kommit på bordet, förutom att det kommit fler balanseringstjänster – absolut. Men när det gäller icke-frekvensrelaterade stödtjänster har vi inte sett något ännu. Det är det jag förstår att Juniper efterfrågar. Och det var egentligen avsaknaden av de här tjänsterna som var ett motiv till att ny kärnkraft skulle få en finansieringsmodell.

Carl (37)
Finansieringsmodellen kompenserar för att de marknaderna inte kommit till stånd. Och jag ser också att finansieringsmodellen för ny kärnkraft ämnar att överbrygga svårigheter att få leverantörskedja och industri på plats som kan stötta kärnkraften. På så vis blir den också ett stöd för den befintliga kärnkraftens livstidsutveckling – när det är dags att fatta de besluten finns en industri på plats som i högre grad kan bistå.

Niclas (38)
Hur blir det då med avfallsfrågan om man kör befintliga anläggningar mycket längre och får mer avfall? Kan de gå in i det nya systemet om Forsmarksystemet är fulltecknat?

Carl (38)
Som jag förstått det har man tagit höjd för det avfallet i det befintliga systemet.

Niclas (38)
Det har jag inte sett. Behövs ingen samordning mellan befintlig kärnkraft och det nya systemet som tas fram för ny kärnkraft?

Carl (39)
Nej, det tror jag inte. I så fall skulle det vara om det bara blir ett kärnkraftprojekt – att det inte blir något nytt program. Då skulle man börja vända på stenarna och undersöka om man måste riva upp tidigare beslut. Det vore en obekväm väg framåt, men det är ett scenario där man skulle kunna hamna.

Jag konstaterar också att man gjorde driftsförlängningar och effekthöjningar i början av 2000-talet: alla reaktorer i drift i dag har förlängt från 40 till 60 år, och det gjorde man på en energy-only-marknad – och det gick. Skillnaden i dag är att vi ser framför oss ett ökat elbehov, vilket borde underlätta, men samtidigt har vi många timmar med negativt eller väldigt lågt elpris, så det är svårt att räkna hem intäkter. Men vi har i dag CFD-verktyget, ska vi komma ihåg. Kommissionen har gett klartecken till att medlemsstater kan använda CFD utan att behöva ansöka om statsstöd för just det.

Carl (40)
När vi pratar finansieringsmodellen för ny kärnkraft har man bakat ihop det med andra saker också, som statliga lån. Det är det som gör att det sammantaget kräver en statsstödsansökan. Men vi har större frihetsgrader i dag än vi hade för 20 år sedan att skapa de förutsättningar som krävs för investeringar i driftsförlängning om det behövs.

Niclas (40)
Du verkar inte tro att det behövs ett särskilt CFD-system för befintlig kärnkraft, men du öppnar för att det finns systemtjänster som den erbjuder i dag som den inte får betalt för. Förstår jag dig rätt?

Carl (40)
Ja. Marknadsbaserade lösningar för icke-frekvensrelaterade stödtjänster vore välkommet. Det vore jättebra. Men vi har också möjligheten att nyttja CFD-verktyget utan att det klassas som statsstöd. Det kom i förändringar av elmarknadsregleringen efter energikrisen. Sammantaget har vi goda verktyg för att hantera investeringar för driftsförlängning om det krävs.

Niclas (41)
Kommer ni någonstans komma med förslag på den typen av tjänster för marknaden som kan kompensera för de här icke-frekvensrelaterade nyttorna?

Carl (41)
Jag har inte tagit upp den bollen som kärnkraftssamordnare eftersom den problematiken är löst för ny kärnkraft genom finansieringsmodellen.

Niclas (41)
En fråga som alltid dyker upp är kostnaderna för att bygga ut kärnkraft. Kritiker lyfter att många projekt blivit försenade och dyrare. Du har aldrig duckat för det utan konstaterat att så har det sett ut – Flamanville, Hinkley Point, Olkiluoto. Och du adresserar det, eftersom en viktig del av din roll är att skapa förutsättningar för att göra det här så kostnadseffektivt som möjligt. En sak du pekar ut är myndighetssamverkan, och du tar exempel med brand i Olkiluoto och hur brist på tydlighet i ansvarsfördelning kan leda till tidsfördröjningar och kostnadsökningar. Kan du beskriva vad utmaningen består av och vad vi behöver göra?

Niclas (42)
Hur löser vi det?

Carl (42)
Jag har tittat på kravställningar kopplat till brandskydd och utrymning. Jag har låtit Boverket och Arbetsmiljöverket göra en bredare genomlysning, men i de här två områdena verkar det finnas utmaningar.

Om vi tar utrymningsvägar: normalt ska utrymningsdörrar öppnas utåt. Men i områden där det kan finnas luftburen radioaktivitet – kontrollerad zon på ett kärnkraftverk – ska områdena vara trycksatta så att luften inte läcker ut. Då måste dörrarna kunna öppnas inåt, annars går de inte att öppna. Här finns motstående krav. Sen kan det komma krav från någon annan myndighet som säger att här kan det inte vara några dörrar alls av skyddsskäl. Så det kan finnas multipla myndighetskrav som krockar i en specifik fråga. I Finland, både kring Olkiluoto 3 och Fennovoima-projektet i Pyhäjoki, har man haft svårigheter där myndigheter inte kom överens om vilket krav som skulle vara överordnat.

Carl (44)
I Sverige ser jag att krav kopplat till brandskydd och utrymning ligger hos Boverket, Arbetsmiljöverket, MSB, Strålsäkerhetsmyndigheten. Därför ska de myndigheterna tillsammans göra tematiska studier – djupdykningar – för att reda ut den typen av frågor i förväg. Så att man får ett ”skalprojekt” och vet hur tågordningen går och hur frågorna hanteras. Inför att kärnkraften byggdes förra gången tog man fram en anvisning för brandskydd där flera myndigheter gjorde detta tillsammans. Mitt förslag är att myndigheterna återigen tar fram en uppdaterad anvisning för brandskydd och utrymning som kan vara utgångspunkt när man dimensionerar kärnkraftverk i Sverige.

Niclas (45)
Jag antar att det inte bara gäller brand. Hur snabbt behöver myndighetssamordningen vara på plats för att inte påverka projektrisken?

Carl (45)
I nuläget är det viktigaste att bygga kunskap och medvetenhet och samla erfarenhet från andra länder. Det är vad man kan göra innan man har ett skarpt case på bordet. Det är proaktivt arbete för att riskminimera framtida projekt. Så det är inte ”bråttom” i bemärkelsen att det måste vara klart i morgon – men ju mer man gör nu, desto mer minskar man risken.

Niclas (45)
Målet är 2 500 megawatt till 2035. Hur realistiskt är det i dag, givet var vi står?

Carl (46)
Först: siffran kommer från regeringens färdplan för ny kärnkraft. Målsättningen med den volymen till 2035 har varit oerhört viktig för att dimensionera statens insatser: tillståndsprocesser, resursförstärkning av myndigheter och så vidare. Det har varit centralt för att få igång en så snabb start som möjligt. Sen är nästa steg upp till industrin. Industrin kan ha en annan tidplan än regeringen. Men regeringen har möjliggjort en utveckling som skulle kunna nå den volymen. Sen beror det på vad industrin gör med verktygen: vilken teknik man väljer, och olika tekniker tar olika lång tid att bygga. Det kan också bero på vad andra länder gör. Vad som faktiskt står på plats 2035 återstår att se. Men som jag förstår det jobbar Vattenfall mot att den första reaktorn i deras projekt tas i drift i mitten av 2030-talet.

Carl (47)
I mina ögon är det inte jätteviktigt just nu att räkna fram exakt hur många megawatt som är i drift 2035. Jag ser att staten har levererat på sin del i tidplanen. Så får vi se hur det faller ut. Men som jag ser det kommer det komma in ansökningar kopplat till ny kärnkraft under 2026 på åtminstone uppemot, eller minst, 4 000 megawatt – om jag räknar ihop effekten av de projekt jag har dialog med. Den siffran känner jag är ganska stabil. Även om några väljer att inte lämna in tror jag att vi ändå kommer upp i 4 000 megawatt.

Niclas (48)
En del av investeringsrisken är politisk risk. Du behöver inte göra den politiska analysen, men vi kan konstatera att det fortfarande är en del av debatten mellan opposition och regering. I vilken mån får du frågor om det från investerare? Känner du dig trygg i att vi har en färdplan som är politiskt etablerad och långsiktig över val?

Carl (48)
Jag ska inte ”rejsa” i politiken, men jag konstaterar att en oerhört stor mängd beslut är fattade kopplat till ny kärnkraft. Jag konstaterar också att det finns ett brett politiskt stöd – ungefär lika stort som i NATO-frågan. Jag känner mig trygg med det. Många av besluten är av sådan dignitet att det vore obekvämt att backa helt.

Niclas (49)
Om vi tittar två år framåt: vilka frågor och beslut måste fattas som är viktigast för att hålla tempo i utbyggnaden?

Carl (49)
Det viktigaste är: givet ansökningarna som kommer in måste regeringen landa i vilka man vill gå vidare med och hur de ska hanteras riskmässigt. Vilka risker ska staten ta? Vilka risker är man beredd att inte ta? Hur ska de värderas så att man får rimliga kostnader? Hur får man ut så mycket effekt som möjligt av de 220 miljarderna som riksdagen gett rådighet över att förhandla om? Det är kärnfrågan.

Och till det kopplar statens ägande i ny kärnkraft: hur det ska se ut, kopplat till de risker staten tar. Beroende på riskerna behöver man bemanna en ägarstruktur på rätt sätt så att riskerna kan hanteras. Risker som i andra länder ligger hos aktören kan i Sverige bli statens risk, och då måste man vara beredd att hantera det.

Niclas (50)
Det är det du lyfter i rapporterna: nu är beslut fattade och finansieringsmöjlighet finns – då handlar det om att hantera risker från kompetens till värdekedjor till myndighetssamordning. Nu när du gjort det här ett tag: hur trygg känner du dig i att statsapparaten och myndighetsstrukturen klarar det? Hur positiv är du?

Carl (51)
Jag känner stor trygghet i att det här kommer gå bra. Vi har haft gott om tid att bygga upp kompetens och förstå riskerna. Vi är inte i mål ännu, men på god väg. Det finns stor medvetenhet inom staten om vad det här innebär. Så jag ryggar inte tillbaka efter två år på djupet – jag känner mig trygg.

Niclas (51)
Spännande. Det här ska bli väldigt intressant att följa. Tack så hemskt mycket, Carl, för att du tog dig tid att vara med i Energistrategipodden. Och om vi ser nyfikenhet eller uttalade ambitioner från andra aktörer att etablera sig i Sverige hoppas jag att jag kan få tillbaka dig en kort stund för att höra om förändrade förutsättningar. Kan jag få det?

Carl (51)
Absolut, det går bra. Jag kommer gärna tillbaka.

Niclas (52)
Tack så mycket för din tid, Carl. Och så hörs vi igen.

Carl (52)
Ja, tack så mycket. Vi hörs.

Niclas (52)
I sommar är vi återigen på plats i Almedalen och vi ser fram emot att träffa er. Almedalen är en viktig mötesplats och vi välkomnar värdefulla samtal om framtidens energi och vår omvärld. Kom och träffa oss, så kan vi utbyta både idéer och kunskap. Under veckan kommer våra experter inom energisektorn dessutom att moderera samtal, delta i paneldebatter och leda samtalsgrupper. Vill du ha insikter om fjärrvärme, elnät, elmarknad eller digitalisering i en panel eller som föredrag? Eller en moderator med djup energikompetens? Kontakta oss via vår hemsida, sigholm.se. Vi ses i Almedalen.

Samtalet handlar om vad som krävs för att Sverige åter ska bli en ledande kärnkraftsnation – och hur redo landet är för att genomföra en ny kärnkraftsutbyggnad. Carl Berglöv beskriver att Sverige nu har rört sig från ”förberedelser” till ”genomförande”. Ett finansieringsramverk finns på plats och tillståndsprocesserna är på väg att bli operativa, med förväntade ansökningar under 2026. Det betyder att konkreta projekt sannolikt börjar ta form inom kort.

Tyngdpunkten i Carls senaste delrapport (rapport 5) är kompetensförsörjning. Han menar att regeringen gjort vissa insatser – exempelvis stärkt forskningen och ökat basanslag som möjliggör fler kurser inom kärnkraft – men att den stora systematiska planen för att säkra tillräcklig arbetskraft och specialistkompetens ännu saknas. Det gäller både kärnkraftsspecifika roller och bredare yrken som behövs i stora industriprojekt, exempelvis elektriker och betongarbetare. Han understryker också att ny kärnkraft inte får tränga undan kompetens från befintlig kärnkraft, eftersom driftsäkerhet och livstidsförlängningar är centralt för systemet.

Parallellt lyfts leverantörskedjan och industripolitiken (rapport 4). Regeringen har gett Business Sweden uppdrag att utveckla den svenska leverantörsbasen, med en tydlig ambition att Sverige ska bli ”ledande” även industriellt – inte bara energipolitiskt. Carl beskriver att det finns ett informationsglapp: mindre svenska företag har svårt att hitta in i affären och internationella teknikleverantörer hittar inte alltid svenska underleverantörer. En branschorganisation och tydligare marknadsgränssnitt ses som ett sätt att öka svensk andel av värdeskapandet, vilket också bedöms viktigt för legitimitet och acceptans när staten tar finansiell risk.

En återkommande poäng är vikten av volym och långsiktighet för att pressa kostnader. Om marknaden förstår att flera projekt kan följa, vågar industrin bygga kapacitet som kan återanvändas och effektiviseras. Samtidigt innebär den svenska modellen – där marknadsaktörer väljer teknik och plats – ökad komplexitet: olika reaktortekniker kan skapa ”knöliga” överlapp i tillstånd, resursbehov och kompetens. Carl ser ändå fördelar i konkurrensdriven utveckling, men lyfter att staten kan behöva verktyg för att säkra lärkurvor mellan projekt, exempelvis genom delägarskap.

En central flaskhals är avfallssystemet. Ny kärnkraft kan inte automatiskt ingå i dagens Forsmarkslösning eftersom den är dimensionerad och beslutad för befintlig kärnkrafts avfall, och för att kommunen velat ha tydlighet kring vad man sagt ja till. För ny kärnkraft behövs därför ett separat ramverk och en finansieringsmodell där staten tar ett tydligare ansvar för att ett slutförvar finns – annars blir risken för hög för den första investeraren. Detta behöver också hanteras i EU:s statsstödsprocess.

Slutligen diskuteras myndighetssamverkan som kostnads- och tidspåverkande faktor. Carl ger exempel på motstridiga krav mellan olika regelverk (t.ex. utrymning vs. trycksatta zoner) och föreslår proaktivt arbete med gemensamma vägledningar och tematiska studier mellan berörda myndigheter. Sammantaget är han positiv: staten har byggt upp förståelse och struktur, men nästa avgörande steg är att ta tydligt ägarskap för kompetensförsörjning och avfallsramverk när projekten blir skarpa under 2026.