#335 - Sofie Eriksson, EU-parlamentariker Socialdemokraterna

Niclas (0 min)

EU-politiken är, som du säkert redan vet om du lyssnar på den här podden, pivotal för hur energisystemet utvecklas även i Sverige. Regler som rör vilken energi som får vilken skatt, var den får användas, förutsättningar för elnäten, hur energi får konsumeras och av vem. Ja, alla delar som rör energivärdekedjan vill EU ha ett visst inflytande över.

Och vi har två ordinarie EU-parlamentariker i parlamentets utskott ITRE, som står för Committee on Industry, Research and Energy. En av dem är socialdemokraten Sofie Eriksson, som sitter sin första mandatperiod. Den nyss upprivna processen att komma fram till tydligare – om än nedreviderade – klimatambitioner för 2040 sätter fingret på en ny dynamik i parlamentet och i trojkan.

Hur ser förutsättningarna ut för en långsiktig och trovärdig klimat- och energipolitik för någon som är mitt i den parlamentariska diskussionen? Var måste EU hålla i, och var behövs förenklingar? Eftersom vi hänvisar till aktuella händelser i det här avsnittet ska sägas att det spelades in den 19 november.

Kul att ha er med. Sofie Eriksson, Europaparlamentariker för Socialdemokraterna – varmt välkommen till Energi­strategipodden.

Sofie (1 min)

Tack så mycket.

Niclas (1 min)

Det är jätteroligt att ha dig här och du är – ska vi säga – på distans. Du sitter nere på ditt kontor i Bryssel. Vad är din bakgrund? Hur kommer det sig att du kom in på EU-politiken för Socialdemokraterna?

Sofie (1 min)

Min bakgrund i politiken, den är att jag har hållit på ganska länge. Nästa år firar jag 20 år i politikens värld. Jag blev medlem i SSU, Socialdemokraternas ungdomsförbund, 2006, efter valförlusten då. Och då var jag alltså 13 år.

Jag har hållit på länge och tycker att det är väldigt roligt och har gjort väldigt många olika saker, framför allt på min fritid. Jag kommer från Sandviken från början, bor i Grängesberg i Ludvika kommun nu. Ska man ta den långa eller korta historien…

Jag har jobbat med alla möjliga typer av frågor – kommunalt, regionalt, nationellt och nu EU – och det är en ynnest att få göra det. Det är jätte, jätteroligt.

Anledningen till att jag ställde upp och sa ja när jag fick frågan om jag ville vara med på Socialdemokraternas lista till EU-valet, var ju för att de här frågorna om industrin, om omställningen, om – för mig personligen – bruksorterna… Vi gjorde en ganska tydlig kampanj i Dalarna som handlade om ”Mer bruksorter i Bryssel” som vi körde på.

Och det handlar just om det här med att den gröna omställningen ska funka i vardagen, men den måste genomföras för att vi ska ha de här jobben kvar för lång tid framöver.

Sofie (3 min)

Det är jag helt övertygad om. Så det var fokus på de frågorna som var bakgrunden till att jag tackade ja.

Niclas (3 min)

Och vi från branschen missade ju inte att du var en av de ganska få parlamentariker från svensk sida som gick in i ITRE-utskottet. Vill du berätta lite grann om hur det var att komma in i Europa, hur man väljs in i olika utskott? Jag tror att det där är lite okänd materia för många i Sverige.

Sofie (3 min)

Precis. Jag skulle nog säga att alla vi ledamöter sitter, för det första, i flera olika utskott. Det är också lite ovant. Man är van vid att man fokuserar på en nämnd i en kommun kanske, eller i ett utskott om man jobbar i riksdagen eller så.

Jag sitter i ITRE som du sa – det är en förkortning, det finns många förkortningar i EU-världen. Vi har hand om industri, energi, forskning och rymden. Det är ett väldigt stort utskott, väldigt roligt.

Men när man kommer ner där efter valet så är det väldigt mycket förhandlingar. Folk springer åt alla håll och kanter. Det var lite av en chock att komma dit kan jag säga. Men så är det väl alltid när man är ny, särskilt om man kommer till en väldigt, väldigt stor arbetsplats.

Så då var det mycket förhandlingar, och rent formellt – varför hamnar man i vissa utskott? Hos oss i alla fall, i vår partigrupp, så fick man göra en intresseanmälan. Man fick skjuta in: ”De här utskotten skulle jag vilja jobba med.”

Och vi socialdemokrater gjorde… Vi försöker sprida ut oss så mycket som möjligt. Jag har fyra socialdemokratiska kollegor här, vi är fem stycken. Vi försöker sprida ut oss på så många utskott som möjligt så vi kan täcka så många politikområden som möjligt.

Så jag anmälde intresse för ITRE-utskottet och även för REGI, som handlar om regionalpolitik, och sedan även fiskeriutskottet. Jag fick alla tre, det var jätteroligt.

Men man ska ha med sig, för de som tycker att det där låter ju helt otroligt – hur lyckas man med det? – att det är lite mer flexibelt på EU-nivån. Till exempel industrutskottet ökade med 15 ledamöter jämfört med förra mandatperioden, för det fanns ett större intresse nu än tidigare.

Men det är klart att det var en jättestor framgång för oss att få sitta i de utskott vi ville, alla vi svenska socialdemokrater, för det fick vi faktiskt. Och det tror jag är för att vi är aktiva, vi visar framfötterna, vi gör saker.

Sen tänker jag mig, inbillar mig, att det är lite svårare om man är kanske från ett stort tyskt parti, att alla från det partiet ska kunna sitta i samma utskott – så blir det inte. Vi är ändå en lite mindre delegation och då är det lättare att kunna få det man vill.

Niclas (5 min)

En av de sakerna som jag har tagit upp i de poddar där jag pratat med riksdagspolitiker, och nu när vi är på väg in mot ett val, är ju just det faktum att så mycket av förutsättningarna för det som gäller det svenska energisystemet sätts på europeisk nivå.

Det är därifrån mycket av det som sen blir svensk lag faktiskt kommer. Så nu sitter du ju i hela den diskussionen och det är den triangeln av makt som finns inom Europa – med parlamentet, rådet och kommissionen.

Vill du ge oss mer kring dina reflektioner av att komma in i det här lagstiftande systemet? Vad karakteriserar det? För vi får ju se mycket tröghet från EU, från svensk sida kan vi tycka. Och det är ett otroligt kompromissande. Hur är det att jobba i den miljön?

Sofie (6 min)

Det är någonting annat än det som jag har varit med om tidigare när man har jobbat i politiken – som sagt oftast på fritiden, på kommunal och regional nivå liksom.

Det är någonting annat för att det är ett evigt förhandlande. Vi är ju vana vid att den som har majoritet, om det så är i regeringen eller i en kommun eller region, lägger ett förslag och sen röstar man om det – väldigt förenklat nu. Det är klart att det förs jättemycket dialog, diskussioner, debatter. Men rent formellt så är det ju så det går till, och så faller klubban.

Medan här är det ju så att när förslaget kommer från kommissionen så är det – också lite förenklat – då den jättestora diskussionen kommer igång i parlamentet och i rådet där ministrarna från medlemsländerna sitter.

Man kan väl säga att det var någonting att sätta sig in i och kämpa sig in i, om man ska vara ärlig. Man är van att man jobbar på ett visst sätt, man jobbar i sitt parti och man har en viss ordning.

Men det är också ganska kul faktiskt, för det är också väldigt tillåtande – om man som ledamot driver saker, vill saker, fokuserar på vissa delar så finns det faktiskt en ganska bra möjlighet att påverka besluten som blir.

Men jag förstår att det är svårt för många – det var det även för mig när jag kom hit – att förstå: ”Okej, men vad är det som är det som ligger på bordet här?” För det förändras.

Och det är därför, det jag tycker är viktigt både för de som kanske lyssnar och alla som jag möter, är att man inte låter det där bli ett hinder för att tycka saker. Jag tycker man ofta får höra att ”det där är så krångligt” och därför backar man lite grann. Och då blir det bara vissa som är med i diskussionen, och det är farligt.

Jag hoppas det var svar på din fråga. För då kommer vi ju nästan in på nästa fråga som är: Hur blir man en framgångsrik politiker?

Niclas (8 min)

Eller snarare: Hur driver man aktiv och framgångsrik påverkanspolitik inom EU-kroppen som EU-parlamentariker?

I ljuset av att det vi får höra i Sverige – eller kanske den självbild vi har – är att vi inte är tillräckligt proaktiva. Saker och ting går igenom EU-systemet och så vaknar Sverige, lite raljant uttryckt, nyvaket upp när besluten väl kommer. Och så märker man att det kanske är dåligt linjerat.

Hur är din uppfattning om det perspektivet efter ett och ett halvt år?

Sofie (8 min)

Precis, för att få ett ännu bättre svar så tror jag det är bra att diskutera med dem som har jobbat här längre. Men jag kan ju titta på dem som jag inspireras av.

Den ena delen är lite grann: hur jobbar man som ledamot i parlamentet? Och en annan är: hur kan Sverige som land flytta fram sina positioner? Sen finns det vissa gemensamma svar.

Till exempel så är det jätteviktigt att hitta allianser, bygga nätverk, att vara informerad – att man har organisationer, aktörer, intressen som man har en nära kontakt med, så att när förslag dyker upp så kan man snabbt stämma av dem med olika intressen, olika aktörer hemma i Sverige för att se: hur skulle det här påverka hemma hos oss?

Det är någonting som vi har jobbat väldigt mycket med, att bygga upp de relationerna. För det är extremt mycket. Jag beskrev vilka utskott jag sitter i, och det är många och väldigt breda politikområden. Man behöver verkligen bygga upp ett nätverk av personer som är kunniga och kan berätta hur det här påverkar vår sektor, vår förening, vårt företag eller vår kommun.

Så det är något man behöver jobba med – att hitta nätverken.

Sen tror jag att det är bra att vara lite samordnad om man tittar från det svenska perspektivet. Att vara tidigt ute, att börja säga vad man tycker innan det finns ett färdigt förslag. Att börja lista ut: vad tror vi kommer härnäst? Och att ha en ståndpunkt och driva den och hjälpas åt med det tror jag är viktigt. Just att vara tidigt ute är ju ofta väldigt, väldigt bra.

Som ledamot är det tydligt att vilka initiativ man själv tar, det är det som avgör. Det är klart att det är många… Det är liksom ingen som kommer och frågar: ”Men Sofie, vad tycker du?” – förutom de som inte sitter i det här parlamentet.

Men för att få makt i parlamentet måste man ta initiativ. Jag tror också, när jag tittar på andra som jag tycker har varit duktiga, att det är en bra idé att fokusera. Att bestämma sig för vissa politikområden, kanske till och med en viss sakfråga, som man driver.

Blir man för bred så kan det vara svårt. Sen är det så klart att man vill vara bred också – man vill påverka mycket. Men om man verkligen ska få makt så brukar det vara en fördel om man begränsar repertoaren lite.

Niclas (10 min)

Här kommer en lite bredare och kanske lite längre fråga som jag skulle vilja höra ditt resonemang kring.

För en av effekterna av valet den 9 juni var att fördelningen i parlamentet förflyttades, och det som hade byggt upp mycket av det som är ramverket för den svenska gröna omställningen och den gröna dealen byggde på en koalition mellan konservativa, liberala, gröna och socialdemokratiska majoriteter i parlamentet.

Det som, lite enkelt uttryckt, inträffade i valet var att EPP fick en tydligare vågmästarroll – om man nu ska uttrycka det så – där det var möjligt för EPP att få majoriteter åt båda håll i kammaren: både åt mitten-vänster och åt höger.

Och det här målades tidigt upp i Tyskland, i tysk media, som något av en vallgrav som inte skulle passeras under den kommande mandatperioden. Men ändå har det ju skett överenskommelser, och nu senast – bara för en vecka sedan – går EPP ihop tillsammans med de högerinriktade, ibland högerpopulistiska partierna för att dra tillbaka rapporteringskrav inom områden som man tidigare velat gå vidare med, inom till exempel due diligence-direktivet och så vidare.

Det faktum att det nu har hänt – att en sådan överenskommelse, en sådan röst, har gått igenom – givet också majoriteten i parlamentet: hur är det med mandatet för Europas gröna politik och den energipolitik som baserades på en annan typ av majoritet?

Ursäkta den långa frågan, men det är ju en del saker som har hänt här.

Sofie (12 min)

Du har ju helt rätt i att det hände faktiskt ganska mycket i senaste EU-valet. Och det ser annorlunda ut om man jämför Sverige med resten av Europa.

Hos oss gick det bra för de progressiva krafterna. Mitt parti gick bra, det gick bra för Miljöpartiet, det gick bra för Centerpartiet, för Vänsterpartiet. Och Sverigedemokraterna gick bakåt.

Det här är ju en bild som absolut inte stämmer överens med hur det ser ut i resten av EU, utan där var det de extremhögerkrafter som gick framåt, medan liberala, gröna och till viss del socialdemokratiska partier backade.

Och det är klart att det märks.

För mig var en sådan där riktigt obehaglig upplevelse när vi hade Viktor Orbán från Ungern som talade i parlamentet förra hösten – när nära en tredjedel av parlamentets ledamöter reser sig upp och applåderar och jublar. Då kanske man får lite av en bild av hur det ser ut i dag.

Det är inte några ”knäppisar” längst ut på någon kant som ingen lyssnar på, utan de är en maktfaktor i dag. Och det blir de säkert jätteglada av att jag säger – men så är det, och det behöver man veta.

Men det är klart att EPP har ett val. De kan driva politik fortsatt med socialdemokrater, liberaler och så vidare. Men vi har ju sett nu att man vid ett flertal tillfällen har valt att gå extremhögern till mötes istället.

Och det man ska veta då, det tycker jag är viktigt, är att för att kunna få igenom någon politik utan socialdemokrater och liberaler, då måste man ha med hela extremhögern. Då måste man ha med de tyska nazisterna också. Och det tror jag inte så många i Sverige vet.

Man kanske ser framför sig någon form av Tidö-avtal, sådär lite grann. Men det finns alltså tre extremhögergrupper i EU-parlamentet i dag. Och däribland finns Viktor Orbáns parti, vi har tyska nazister – Alternative für Deutschland – vi har Le Pens parti från Frankrike.

Och svenska Moderaterna och Kristdemokraterna behöver ha med sig alla dem för att få igenom saker utan oss.

Och det vi ser nu, om jag ska gå vidare till din mer specifika fråga kring den gröna omställningen, energin och så vidare, är att min analys är att den här mandatperioden kommer extremhögern att ha den gröna politiken som främsta måltavla.

Det är det man, i ärende efter ärende, driver för att försena, försvaga, förskjuta. Det är det man gör.

Niclas (15 min)

Kan du förklara det? Migrationsfrågorna förstår man ju är en hjärtefråga. Hur kommer det sig att den gröna politiken kommer direkt efter det? Eller kanske rentav före, låter det som.

Sofie (15 min)

Min bild är att den i alla fall ligger väldigt högt. Det kanske ser annorlunda ut nationellt, men i EU-parlamentet tycker jag det är tydligt att extremhögern sätter att slå ner den gröna politiken väldigt högt – om inte allra högst faktiskt.

Jag kan ju bara säga vad jag tror, det är bättre att de får berätta själva. Men det är klart att det finns en bakgrund här och en analys i bakgrunden som jag också delar:

Vi har haft återkommande kriser som har påverkat människors vardag. Vi har haft en energikris till följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som så klart satte både människor och företag i en fruktansvärt svår situation där allting blev dyrare. Det blev inflation efter det här.

Tyvärr väljer extremhögern att beskylla den krisen på den gröna omställningen och den gröna politiken, snarare än att det var att vi sitter fast i ett beroende av Ryssland bland annat.

Så det handlar lite om hur man beskriver en situation – vilka syndabockar man pekar ut.

Sen finns det så klart inslag av ”kulturkrig”, eller vad man vill kalla det, synen på olika typer av energislag. Det finns inslag av rent klimatförnekande också, hos en hel del faktiskt i dag i parlamentet, som inte tycker att människan har påverkat klimatförändringarna. Och även om vi har det så kan vi ändå inte göra något åt det ungefär.

Och framför allt handlar det om att man inte är beredd att göra omställningen. Man tycker den är för svår och för jobbig och man vill kunna ge enkla svar till människor, att säga att ”vi ska inte förändra oss”.

Det är ju så klart ett svaghetstecken, för vi måste kombinera det här med att vi har en klimatkris. Vi får ökade förekomster av extremväder som både tar människoliv och slår sönder infrastruktur, förstör skördar och ökar matpriserna. Det är en del.

En annan del är att vi är i ett globalt race om jobb, om produktion. De här sakerna hänger väldigt tätt ihop. Ska vi ha produktion, ska vi ha starka industrier i Europa för lång tid framöver, så kommer vi att behöva ny teknik. Det har vi gjort tidigare och det borde vi göra igen.

Men tyvärr ser vi nu hur man istället försenar och försvagar den här omställningen av – skulle jag säga – ideologiska skäl, för att man i grunden inte bryr sig och inte tycker att det är något vi behöver göra. För man tycker att klimatsidan är oviktig.

Niclas (18 min)

Jag tänker att det här måste vara en svår kommunikationsuppgift som politiker – att förklara vad som är en rimlig balans.

Jag vill tänka mig att argumenten för att en ökad kravbild på europeiska bolag också riskerar att försämra deras internationella konkurrenskraft. Det i sig leder till en massa följdverkningar, inte minst kring CBAM, någon form av klimattullar och annat.

Samtidigt har vi ju en massa lagstiftning som kommer in i Sverige som rör taxonomin – som höll på att få bort grot ur den förnybara gruppen energislag. Vi har Nature Restoration Directive, som vill att vi ska återta en massa åkermark som vi hade för hundra år sedan.

Vi har LULUCF, som ställer krav på inbindning i vår skog som inte låter sig göras på något enkelt sätt. Vi har, ja men du vet, det enklaste kanske som alla kan relatera till är ju GDPR och att du måste klicka ”ja” på varenda sida. Det förkroppsligar lite EU:s varumärke kring att reglera, reglera, reglera.

Hur ser du på den balansen? Jag antar att du också har viss kritik mot när man går för långt, eller? Vad tänker du?

Sofie (19 min)

Absolut, och framför allt när man inte tar tillräcklig hänsyn till nationella förutsättningar. För det är väl det jag tycker är viktigt: att vi enas om målen – om hur mycket vi ska minska utsläppen, att vi behöver ha viss lagstiftning för att det ska vara möjligt – men att man behöver ta hänsyn till att olika länder gör på olika sätt.

Det tycker jag, och vi, är viktigt.

Men det jag tror är viktigt nu, som jag hör från väldigt många företag, är också att det inte får bli för hattigt. Det får inte bli för mycket att man går åt ena hållet och sedan åt andra hållet, för då kommer investeringsviljan att försvinna.

Då vågar man inte ta risk för att det blir alldeles för farligt. Ska jag investera pengar i innovation, i forskning för att få fram nya produkter för att vi har sagt att det ska bli dyrt att släppa ut – men vi sedan ändrar oss, och så har man lagt en massa pengar på det och så blir det inte lönsamt längre.

Det jag hör är att det finns en väldigt stark svensk röst från näringsliv och många andra aktörer om att vi behöver hålla kursen – för vår egen skull och för klimatets skull, men inte minst för vår egen skull, eftersom vi har gjort investeringar här.

Så det måste man komma ihåg – att det får konsekvenser om man backar på en massa saker. Vad man än tyckte inledningsvis, så får det väldigt stora konsekvenser när man backar också.

Nu har ju faktiskt många svenska företag följt reglerna, gjort som vi sa att man skulle göra. Om vi vacklar för att man har företag i andra länder som har skrikit att de inte vill göra det här, då sänder man ju en signal om att man inte kan lita på politiska beslut. Och det tror jag inte kommer att vara gynnsamt för vår konkurrenskraft heller.

Sen är det klart: vi kommer att ha en jättestor diskussion nu, många gånger, om hur man kan göra det enklare för företag att göra rätt. Det tycker jag är positivt. Men det vi ser är ju att det ofta inte handlar om det, utan om att plocka bort reglering – att avreglera.

Och det kommer att gynna dem som inte har följt reglerna hittills. Det kommer dessutom att försvaga… Alltså, beslutet förra veckan handlade ju bland annat om att begränsa barnarbete i värdekedjor. Och där kan jag ju fundera på om det känns bra i magen, verkligen.

Då tog man hjälp av extremhögern för att få bort den typen av reglering, och det kan jag tycka att vi behöver ifrågasätta.

Så förenklingar – att göra det lättare för företagen att rapportera, ja. Men vi vill inte sänka ambitionen.

Sen är jag helt med på att det här är en stor del i debatten, att man hänvisar till varför man vill göra det här – alltså att försvaga klimatpolitiken. Men faktum kvarstår att man vill backa. Och det kommer att få ödesdigra konsekvenser både för vår klimatomställning, vår möjlighet att möta den enorma kris vi redan är inne i, men också verkligen hota svenska jobb.

Vi hade ju ett tydligt exempel i våras med Volvo, där vi i parlamentet röstade nej till att man skulle skjuta upp sanktionsavgifter – införandet av sanktionsavgifter – för bilproducenter som inte har elektrifierat i tillräckligt snabb takt.

Det fanns en modell där Volvo och andra bilproducenter som varit tidigt ute kunde ha avtal med bilproducenter som inte kommit lika långt, och att de då kunde undvika sanktionsavgifterna genom att till exempel betala Volvo.

Att man sköt upp de här sanktionsavgifterna var dyrare för Volvo än de tullar som Trump pratade om i våras. Och sen kom det stora varslet på Volvo.

Vi ser ju det här redan i dag – att försvagad klimatpolitik leder till hotade jobb i vårt land. Det här är inte ett tomt hot om att ”det kanske kommer att hända”, utan det händer redan.

Så långsiktiga förutsättningar är väldigt, väldigt viktiga. Jag upplever att det också är den centrala delen av den svenska diskussionen – att behovet av långsiktiga spelregler är någonting som alla understryker från industrin.

Niclas (23 min)

I kombination med att man faktiskt, oavsett om man tittar på oppositionen eller regeringspartier, kopplar den gröna omställningen inte bara till Sveriges förmåga att återindustrialisera och driva tillväxt, utan också till vår säkerhetspolitik på många olika sätt.

Jag tänker att den här frågan kommer mycket utifrån… Det är intressant att ha med dig i podden för din tolkning av det.

En av dina kollegor från Tyskland kallade beslutet från förra veckan – den här överenskommelsen mellan EPP och de högerpolitiska partierna – för ”en svart dag för den europeiska demokratin”.

Hon, René Repassi, menar att vi går sömndrucket mot att bryta tabu efter tabu, vars följder är oförutsägbara. För mig är det kanske lite kärnan i det vi gått igenom under hösten, i form av att man har svårt att tolka vart vi är på väg.

Och då menar jag så klart diskussionerna om Europas klimatambitioner fram till 2040, och hur man först trodde att kommissionens förslag – som först sades komma i januari – skulle landa någon gång i mars, och så blev det förskjutet till sommaren, och så visade det sig att vi ändå inte kunde komma överens.

Inte ens det europeiska ordförandeskapet som landade hos Danmark kunde enas kring det. Vi missade att skicka in vår NDC i tid till klimattoppmötet som nu pågår, vilket ju skapar precis den här osäkerheten hos investerare i nya stora gröna projekt som du far efter.

Och så sker en sådan här överenskommelse, vilket också är en signal om osäkerhet.

Samtidigt får man säga att beslutet om 90 procents reduktion, även om det är med en 10-procentig möjlighet att använda andra länders dekarbonisering som ett sätt att nå klimatmålet, ju är en väldigt stark ambition. Det kräver väldigt mycket av svensk industri för att möta det.

Så var någonstans står vi här egentligen? Är det bibehållen osäkerhet – vi vet inte riktigt vad som gäller – eller är det nu så att vi har de här långsiktiga och ambitiösa målen ganska mycket i hamn? Var står du i den frågan?

Sofie (25 min)

Det är klart att jag ofta utgår från den situation som är specifik i parlamentet. Men jag måste ändå säga att, med de farhågor som finns, så kan man alltid landa i att det skulle kunna vara mycket värre.

Jag upplever till exempel att EU-kommissionen är väldigt investerad i att göra den här omställningen. Det är positivt och väldigt viktigt. Och det är viktigt att vi kan nå fram till den här typen av överenskommelser fortfarande, trots de majoritetsförhållanden vi har.

Så absolut ska vi vara positiva till att det inte är ”dött”. Men vi ser ju att, i fall efter fall, kommer det här att utsättas för mycket hårda påfrestningar och väldigt starka attacker.

Och eftersom vi nu har sett att man inte har hållit rent gentemot extremhögern finns ju risken att det här upprepar sig. Och det är ju farligt på riktigt.

Och där upplever jag inte att vi har en tydlig svensk röst, inte i parlamentet i alla fall, där vi står upp för det här tillsammans. Och det oroar mig väldigt mycket.

Men jag upplever samtidigt, vilket jag tycker är positivt, att om man tittar från näringslivet i Sverige och olika typer av aktörer, så har den rösten blivit starkare genom det här. Aktörer som tidigare har dragit sig lite för att gå in i en politisk debatt, för att man inte tycker det är ens uppgift – och det kan jag förstå – företagen till exempel, eller företagarorganisationer, gör det nu.

Det tror jag är viktigt, även om jag förstår att det kan vara obekvämt för en del av dem.

Så det är inte nattsvart heller. Om man ska vara optimistisk är det bättre att bygga på det som är positivt.

Men läget är inte bra. Det är det inte. För det är en sak att vi sätter upp ett gemensamt mål – det är helt avgörande för att vi ska kunna styra annan politik mot det. Men vi kommer att se ökade attacker mot den gröna politiken under hela mandatperioden, tror jag – i alla fall om det fortsätter på samma sätt som nu.

Niclas (27 min)

Ja, för det kommer ju många stora och viktiga frågor här under kommande år. Bland annat ska EU ETS ses över, vi har avfallsfrågan, vi har skogsförvaltningsfrågor, och det kommer slag i slag.

Jag undrar då: vad säger du själv till – jag antar att du träffar sådana – investerare som ämnar att göra kanske 40–50-åriga investeringar i stora anläggningar som syftar till att dekarbonisera stålvärdeflödet eller bränsleflödet för flyg eller sjöfart, eller ingående plastmaterial i våra komponenter?

Det finns ju ingen av de här investeringarna som inte sträcker sig över många decennier ändå. Vad säger du till dem?

Sofie (27 min)

Jag säger till dem att det egentligen inte är frågan om den här typen av teknik och investeringar kommer att göras – om man tittar i ett globalt perspektiv. Frågan är var?

Ibland kan det låta i debatten som att vi kanske kan välja bort det här – det kommer inte att bli av. Men så kommer det inte vara. De här investeringarna, den här typen av produktion, kommer att genomföras.

Men frågan är om vi ska ha den i Europa eller inte. Det tycker jag är en av våra absolut viktigaste uppgifter – att se till att vi ror hem det här så att vi kan säkra jobben för lång tid framöver.

Vår uppgift som politiker blir att möjliggöra för dem som vill och kan göra den här typen av investeringar.

Och då finns det bland annat det vi varit inne på: vi behöver ha långsiktiga spelregler. Vi bör inte gå in och ”fiffla” för mycket här. Det är klart man kan göra justeringar om saker och ting inte går ihop. Det vet vi också på EU-nivå – ibland kan en lagstiftning och en annan inte funka jättebra tillsammans. Det är klart att vi kan göra den typen av justeringar.

Finns det förenklingar man kan göra? Absolut. Men det måste vara tydligt att det kommer att bli dyrt att släppa ut, så att det blir lönsamt att investera i det som inte släpper ut.

Det måste vara en grundläggande styrande faktor som alltid ligger kvar. Och just nu är jag orolig för det, faktiskt, när vi pratar om alla de olika delarna som du nämner.

Grunden är ändå att det här är saker som kommer att produceras. Om man tittar på en global konkurrent som Kina exempelvis – en diktatur som kan lägga en plan och sen hålla sig till den.

Det är klart att de har miljöproblem, att folk knappt kan andas när man går ut i vissa städer. Men en stor anledning till att de gjort den politik de nu gör, med enorma investeringar i olika typer av ny teknik, handlar om att bli en mycket större global spelare på världsmarknaden – att producera det som andra faktiskt vill köpa.

Och där kan jag tycka att det är lite konstigt: vill inte vi det? Vill vi sitta och vara beroende av att köpa batterier, elbilar, halvledare, solceller och alla möjliga saker från en diktatur? Vill vi inte producera det här själva?

Så mitt svar skulle egentligen vara: håll i och håll ut. Jag kommer att göra allt jag kan, och vi är ganska många faktiskt som kämpar för det här.

Och jag upplever att EU-kommissionen är investerad också. Så håll i och håll ut, och vi måste tro på det här – för det handlar faktiskt både om klimatfrågan, vår framtid i den aspekten, och om huruvida vi ska vara en producerande kontinent eller ska köpa saker från andra.

Och i så fall: vad ska vi leva av egentligen?

Niclas (30 min)

Då kommer du in på nästa del av det här – det som har med industripolitik att göra. Där både Macron och Meloni har varit ute som ledare för stora länder och i princip fört fram argumentet att ”motkravet” mot ökade pålagor och den ökade kostnaden för koldioxidutsläpp i Europa behöver vara en mer interventionistisk EU-kropp, som är mer tillåtande till statsstöd, kanske mer interventionistisk i olika marknader där man bestämmer hur saker och ting ska vara.

Lite i linje med det som var Mario Draghis resonemang i hans rapport till kommissionen, som också var ett underlag för många av kommissionärernas nuvarande arbetspaket – nämligen att vi måste säkerställa att Europa fungerar mer som en enhetlig marknad.

Men det där har ju också sina för- och nackdelar – att Europa skulle bli mer styrande, kanske behöver en större budget, som också har diskuterats, för att bedriva en egen aktiv industripolitik.

Det är också ett gränsland mellan vad som är en suverän stats roll att göra, kontra vad man släpper över till Europa.

Hur ser du? Är det rätt som jag beskriver – att det här verkar vara en vandring mot mer intervention framöver?

Sofie (31 min)

Absolut, det skulle jag verkligen säga. Och det pågår ju redan väldigt tydligt.

Det är klart att det finns mycket farhågor kring det, för risken blir att det gynnar väldigt stora företag från väldigt stora länder i EU, och att det blir svårare för ett land som Sverige, exempelvis.

Sen tror jag att vi måste vara lite nyktra med att verkligheten ser ut som den gör. Den har redan förändrats kraftigt.

Om vi tittar på världshandeln så är det mycket mer handelshinder. Många stora länder sätter upp handelshinder och vill gynna sin egen industri. Och även om vi skulle vilja att det inte var så – att det var som det var för tio år sedan, eller vad man nu vill jämföra med – så är det inte så.

Vi måste vara beredda på att verkligheten har förändrats.

Sen tror jag att vi, i förhandlingar kring specifika delar i en budget och så vidare, kommer att stå upp för att: okej, om vi nu ska gå in med mer offentliga medel för att stötta upp industrier, för att säkra värdekedjor, för att minska risken för dem som är tidigt ute i nya tekniker och så vidare – så behöver det bygga på att det är någonting som många kan dra nytta av.

Till exempel är det en viktig princip – så att det inte blir ”land X” som uppifrån skickar pengar ner till ett specifikt företag i Tyskland eller Frankrike, utan att man främjar samarbete mellan olika aktörer, och fokuserar på det man kan kalla möjliggörare som många kan ta del av.

Det kan vara infrastruktur, medel till forskning, innovation och så vidare, som många sedan kan ta del av.

Det måste vara kärnan i det här om vi nu ska ha en mer aktiv industripolitik, som vi faktiskt ser växer fram. Det är verkligen det.

Och då behöver nog Sverige steppa upp lite grann. Vi gillar ju inte det här. Om man tittar brett från svensk sida har vi haft mycket mer av en… Vi värnar frihandeln, fri konkurrens, öppen marknad, där man konkurrerar med att göra de bästa produkterna, ha den bästa kompetensen och så vidare. Det är ju det vi egentligen vill värna.

Men vi går in i en verklighet där det här utmanas, och då behöver vi ha vissa saker som vi ställer upp för.

En viktig del är det jag var inne på: att fokusera på att stöd ska gå till där man samarbetar, där flera aktörer kan gå ihop och göra någonting tillsammans. Men också fokusera på det som möjliggör – grundläggande saker som forskning, innovation, infrastruktur och så vidare.

Men sen kommer vi nog också behöva vara beredda på att ”fightas” för att ta hem pengar – om det nu blir så att det blir mer av direkta pengar till specifika företag. Att vi också ser till att visa framfötterna där.

Tittar man på de prioriteringar som kommissionen lägger fram så handlar det om clean tech, det handlar om bioekonomi, bioenergi, det handlar om hälsa, det handlar om försvar, sådana saker. Vi är ju bra på de sakerna faktiskt.

Och där kan vi kanske bli lite bättre på att berätta och visa upp: vad är det vi kan? Så att vi också kommer bättre ut när det kommer till skarpt läge.

Niclas (35 min)

Man tänker ju att Sverige har varit, precis som du säger, ett öppet, exportberoende, frihandelsvänligt land över tid. Och där finns det ju också komplicerande faktorer som gör att det hakar i samarbetet.

Jag menar, det är lätt att tänka tillbaka på hur det gick med det europeiska samarbetet under covid och möjligheten att fördela vaccin. Det fanns både bra och negativa delar – på den positiva sidan upphandlades det gemensamt från EU, vilket var jättebra. Men å andra sidan var länderna väldigt nationalistiska när det kom till hur det skulle distribueras och vilken befolkning som skulle få först.

Lite samma sak här, även i energibranschen. Vi ser fördelningseffekter av ett sammankopplat elnät – för att bara ta ett exempel – som är jättebra och leder till produktivitetsökningar och värde för EU-kroppen som helhet.

Å andra sidan, om man tar exemplet Hansa PowerBridge – ett Sverige som blir irriterat över att Tyskland av olika skäl inte väljer att följa ACER:s direktiv och dela in sig i elprisområden, vilket gör att alla sådana samarbeten upplevs som orättvisa.

Vi kommer ju ner till att de här samarbetena har en massa granularitet, en massa detaljer som gör att frågan om rättvisa – hur EU-kroppen kan kompensera för upplevda orättvisor – är ganska svår att ta hand om.

Tror du man får med sig det, och klarar vi av… Klarar ni av att bli bättre på att hitta de här nycklarna för att öka möjligheten till altruism mellan de europeiska länderna?

Svår fråga, förstår jag, men vad tänker du?

Sofie (36 min)

Förlåt, jag suckade lite. Det är väldigt svårt. Det här är ju kärnan i väldigt mycket av diskussionerna.

Jag tror att en väldigt viktig del i det här är att den svenska rösten – om man säger så, från alla olika nivåer – behöver bli tydligare när vi går in i ett förändrat EU.

För det är ju precis som du säger: man kan se, om man tittar på EU som helhet, många saker som blir bättre med samarbete. Det är också många saker som är bra för Sverige av ökat samarbete, absolut.

Men man måste också förstå att om vi tittar på sammankopplingar och så vidare – som är någonting kommissionen verkligen driver på, att vi ska göra ännu mer av – så måste kommissionen också förstå att det blir en reaktion i ett land som Sverige, som bidrar med väldigt mycket ren el till andra, om det leder till högre priser hos oss.

Och det kommer kunna nå en gräns där man säger nej, faktiskt. Och det måste man förstå.

Då måste vi ha mekanismer på plats. Det måste finnas system på plats som alltid garanterar att det är billigare priser i de länder som faktiskt bidrar.

Jag tror också, i den här nya verkligheten, att altruismen minskar – och det kan man ha en lång diskussion om varför och vad man tycker om det, men så ser det ut. Då måste man vara realistisk när man fattar beslut som påverkar vissa länder negativt. Då måste man ha andra mekanismer på plats.

Om det nu är så, exempelvis i det specifika fallet med Tyskland och elprisområden, att de struntar i att följa reglerna, trots att deras egna myndigheter säger att det vore positivt för Tyskland att göra det – ja, då behöver vi titta på vad vi kan göra istället.

Vi har ju vissa förslag, men jag tror inte vi är färdigtänkta, utan då måste vi titta på att förändra modellen så att det alltid lönar sig.

Det måste vara grundidén, för att också öka incitamenten för att investera i ny elproduktion. Det måste löna sig att bidra till andra.

Det måste alltid löna sig att göra det, för annars kommer människor med rätta att reagera på att man tycker att ”vi bidrar, vi exploaterar vår natur, vi gör det här – och sen får vi högre priser”.

Det är ju en verklighet som EU-kommissionen och EU-institutionerna måste förhålla sig till.

Niclas (38 min)

Samtidigt som då Tyskland, för att ta det exemplet vidare, går ut med ett stort paket där man ska sänka skatten – starkt subventionera elpriset för industrin och trycka ner det till 5 eurocent per kilowattimme under en treårsperiod – och satsar ganska många miljarder ur statskassan på det här.

Hur får man grepp om det här? Det är ju otroligt luriga frågor. Kommer det upp då som en del i förhandlingen – vad som är rättvisa och vad som inte är rättvisa? Hur funkar det?

Sofie (39 min)

Det är en jättebra fråga. Jag skulle säga att i det läge vi har nu handlar mycket från vår sida om att berätta och försöka öka förståelsen för hur debatten i Sverige är.

Många tycker, om man tittar utifrån, att ”ni har ju jättelåga elpriser, varför gnäller ni?”. Och att just få upp förståelsen kring att man inte jämför sig med hur det ser ut i Rumänien eller Italien eller Ungern eller någonting, utan med de priser man själv har haft tidigare. Det är det man jämför sig med.

Och att opinionen, med rätta, kommer att förändras om man ser att det här blir negativt för oss.

Sen är det klart att Tyskland… Nu lyfte du ett negativt exempel med elprisområden. Men de har också gjort massiva investeringar i förnybart, som har lett till en positiv väg.

Jag menar, det är grunden – att varje land måste ta sitt eget ansvar för sin egen energiförsörjning, för sitt eget oberoende av att köpa in fossil energi från diktaturer.

Det måste också vara en bärande del: varje land måste kunna klara sig själv mer. Sen kan vi samarbeta.

Men man kan inte ta som grund att man utgår ifrån att norra Europa ska bli något slags elförråd som alla andra kan plocka ur. För vi vill förädla energin lokalt i vårt land också. Vårt behov av energi kommer också öka om vi ska förädla den i högre utsträckning.

Om man tänker: var ligger det här just nu? Så handlar det om att vi berättar om det här i många olika sammanhang – när vi träffar kommissionären, när vi har diskussioner i utskottet.

Så att man inte utgår från att ”allt i Sverige, ja men det är löst, där är det bra, nu kan vi plocka lite därifrån, ännu mer”, utan att man förstår att vi vill använda energin lokalt hos oss, skapa jobb och förädla den hos oss.

Niclas (41 min)

Ja, och när vi ändå är inne på det så kommer vi in på den stora frågan. Ludvika är ju i hjärtat av de skogliga näringarna får man ändå säga.

Du kommer verkligen från hjärtat i ”skogsindustriland”, om man ska säga så. Det är ju en jätteviktig vara för oss – både för export, givetvis, men också som industrins egen viktigaste energikälla. Den står för nästan 40 procent av den totala energianvändningen i vår industri.

Så den är viktig inte bara som energikälla i fjärrvärme och kraftvärme, utan dessutom väldigt viktig för industrin som helhet.

Och där har vi lagstiftningen kring det här – Sveriges förpliktelser genom LULUCF. Och här kommer också Nature Restoration Directive, taxonomin har vi varit inne på, tre direktiv…

Det är väldigt mycket förväntan på Sveriges roll som en jättestor skogsproducent i Europa, och att det ska kopplas till kontinentens miljökrav.

Hur ser ni på att det ska bli en balans i frågan mellan EU:s önskemål om kolinbindning och Sveriges behov av både energi och det förnybara som skogen står för – med allt den ersätter i form av fossila ämnen när man använder trävaror, till hur vi kan utnyttja det faktum att träden är koniska och att det blir en hel del restprodukter som vi kan använda på ett klokt sätt genom att ta vara på hela resursen?

Hur ser du på hur vi kan komma vidare utifrån den position vi befinner oss i i dag, som är ganska bekymmersam ändå?

Sofie (42 min)

Jag tror att den viktigaste delen som vi driver här är att skogsbruk – hur vi brukar vår skog – är en nationell kompetens. Det är någonting som vi ska bestämma om i Sverige.

Men det är, precis som du säger, att det kommit mycket lagstiftning på det här området, och jag vet att det finns otroligt många runt om i Sverige – från små skogsägare till stora energiproducenter som använder skogsråvara i sin produktion – som upplever att reglerna sätter käppar i hjulen och försvårar.

Men man ska också ha med sig att det inte är den enda bakomliggande problematiken som finns i svensk skogspolitik och energipolitik på skogssidan.

Det uppenbarades också en ganska stor brist som vi faktiskt har: vi har ju varit beroende av import av skogsråvara, trots att vi är ett land som består till enormt stor del – 70 procent – av skogsmark.

Så har vi ändå varit beroende av att importera skogsråvara från bland annat Ryssland. Och när sanktionerna slog in och vi inte längre skulle göra det, så uppenbarades också en sårbarhet i vårt eget system – som jag tycker att vi hemma behöver hantera: hur ska vi göra med det här?

Jag tror inte att ett enda svar kan vara att vi helt enkelt ska öka vår egen avverkning. För det når också en gräns när det inte är ekonomiskt rimligt, och dessutom inte hållbart. För det finns väldigt mycket diskussioner kring det också.

Niclas (44 min)

Jag är nyfiken på att höra hur du resonerar kring: vad kan vi vända där? Vi har ju knutit vårt LULUCF-mål även mot vår transportsektor. Det här är inte helt enkla saker.

Jag såg att kommissionen var ute och uttryckte förståelse för situationen – att man inte kanske kunde förvänta sig den typ av inbindning som vi då resonerade om att vi skulle ha. Man tittade på ett snitt innan 2020 som var väsentligen mycket lägre då än vad den är i dag.

Men då har vi haft torrår, vi har haft granbarkborre, vi har haft en massa saker som påverkat. Det är inte nödvändigtvis ökat uttag.

Sofie (44 min)

Och hur hanterar man det nu då? Precis, och det behöver vi också ha med i diskussionen, att det är så det ser ut.

Och med ett förändrat klimat kommer vi tyvärr kunna se att det här är någonting som kommer att öka, och det måste finnas med i beräkningen.

Det är det jag menar med att vi har strukturella frågetecken och problem hemma i Sverige som vi måste ta itu med.

Det handlar om lönsamheten för skogsägare, det handlar om det beroende vi har haft av att importera, det handlar om ökad problematik av andra skäl än ren avverkning – precis som du lyfter, med granbarkborre, extremväder, torka och så vidare.

Det måste vara med i diskussionen: hur ska vi göra här?

Och här finns tyvärr låsningar hemma, om man tittar mellan riksdagspartierna, kring hur man ska hantera det här. Sen tror jag att det i grunden finns en väldigt bred majoritet kring att vi har stora möjligheter till ett aktivt skogsbruk.

Stor majoritet för att vi vill ha ett aktivt skogsbruk. Vi ska använda det här i vår klimatomställning. Det här är något som är väldigt viktigt.

Jag tror att en av delarna – och det som jag började med: att det här är nationell kompetens – är för att kompetensen finns nationellt, rent kunskapsmässigt.

Och det är en av de delar vi driver i vår partigrupp i parlamentet – att vi inte kan ha det så att vi får sådana här detaljerade pekpinnar från EU-nivån som gör det svårare för oss att hitta bra lösningar nationellt.

Det kommer att vara något vi fortsätter driva.

Det betyder inte att vi inte har en väldigt stor hemläxa att göra hemma, som vi måste prata om: vad ska vi använda skogsråvaran till? Det är inte en oändlig resurs faktiskt. Beroende på hur vi brukar den.

Vi ska bruka den, vi ska bruka den på ett bra sätt så att vi kan använda den under mycket lång tid framöver.

Men jag tror att vi till exempel kommer behöva ha en diskussion om vad vi ska använda skogsråvaran till. Det upplever jag att vi inte riktigt vågar ta i, för det är en väldigt svår diskussion.

Men det bygger mycket på många olika parametrar som kommer samtidigt – inte enbart lagstiftning från EU, även om det förstås påverkar. Och där behöver vi ha en diskussion: okej, hur ska vi implementera det här? Finns det justeringar som ligger i pipeline?

Vi kommer att fortsätta driva att det är nationell kompetens som vi behöver hantera hemma. Men hemma behöver vi också hantera de här mycket svåra avvägningarna.

Niclas (47 min)

Är det här ett område för hela den här förenklingen av regelbördan – Omnibus-paketen som kommer slag i slag nu?

Är det någonting där vi skulle vilja se upp? Eller se upp för? Är det någonting du ser i kikaren, vad som kommer i form av förenklingar som ni diskuterar? Finns det sådant som berör det här, eller finns det andra viktiga frågor där du tror parlamentet kommer att driva förenklingar?

Sofie (47 min)

Det tror jag absolut.

Och redan nästa vecka kommer en bioekonomistrategi från kommissionen där man kan se lite grann vad det är för initiativ de planerar att ta framöver. Den tror jag blir jätteviktig för oss i Sverige att bevaka.

Och när vi ser där vad det är för initiativ man planerar, att vi då går in i dem, sätter ståndpunkter, driver dem tillsammans, har en gemensam hållning som vi kan driva. Det tror jag blir otroligt viktigt, för det kommer att komma nya debatter, nya förslag på det här området.

Jag vill också säga att jag tycker att Sverige har blivit väldigt mycket bättre på det. Om man tänker på olika aktörer inom bioenergi i Sverige – utan att specificera exakt vilka – så var de bland de första som hörde av sig när jag var nyvald, för att berätta om det här. Man har steppat upp verkligen, och det tror jag är viktigt.

Men jag vill verkligen återvända till det flera gånger: en grej är vad vi kan driva på EU-nivå för att värdera upp behovet och värdet av bioenergi, bioekonomi i bred bemärkelse, där vi i Sverige verkligen har mycket att bidra med.

Men vi kan inte komma ifrån att vi också har mycket hemma som vi måste hantera, som är svårt på riktigt. För det är mycket som kommer samtidigt nu.

Niclas (48 min)

Vad tänker du på då? Vad är det specifikt du tycker att vi måste klara av att hantera i Sverige?

Sofie (48 min)

Till exempel det där: vad vi ska använda skogsråvaran till.

Min bild är – och nu är jag kanske lite provokativ – efter att ha pratat med väldigt många olika, att man ibland betraktar den lite som en oändlig resurs.

Den är en förnybar resurs, så är det. Men den är inte oändlig. Beroende på hur vi brukar den påverkas utbudet.

Hur vi brukar skogen påverkar utbudet av skog. Och jag tror att vi, med tanke på klimatförändringar och olika typer av problem – som granbarkborre, extremväder och torka – kommer behöva ha en beredskap för att vi måste kunna välja väg.

Jag vet att det här är jättesvårt, och jag har inte de raka svaren här och nu. Men jag tror att vi behöver diskutera det.

Vi driver här att EU inte ska lägga sig i för mycket. Men hemma har vi en diskussion vi måste ta i: bland annat vad vi ska använda skogen till. Hur ska vi bruka den på bästa sätt – både för biologisk mångfald, för kolinlagring, men framför allt för hur vi ska kunna använda den på absolut bästa sätt.

Niclas (50 min)

Okej, vi har hunnit prata lite grann om elnätet och sammankopplingar mellan länder. Vi har pratat om bioenergi, som ju är en väldigt stor del av svensk energisektor.

Men det som driver omställningens efterfrågan allra mest är ändå stålet. Och stålets förutsättningar att ställa om till fossilfritt stål eller fossilfri järnsvamp.

Det har varit en väldigt stor del av – nu är vissa delar förskjutna i framtiden – LKAB:s satsningar, men det är en väldigt energikrävande process.

Och det kräver ju att det verkligen stimuleras så att de kommersiella förutsättningarna för sådana satsningar finns på plats.

I vilken mån går det att skapa trygghet i att aktörer som väljer att göra den här typen av stora omställningar i sina värdeflöden också är skyddade på den europeiska marknaden och kan hitta sin affär, trots de ökade kostnaderna som tillkommer?

Sofie (51 min)

En del är att vi behöver se till att energiproduktionen ökar och att den finns på plats, för det är en av de fundamentala förutsättningarna för att det ska gå.

Sen tittar man mer specifikt så finns det fler delar. En del jag vet är väldigt viktig är att få fram någon form av ”labeling” för den här typen av produkter – så att det också blir lättare för de som ska köpa in att se att det finns en tydlig premiumstämpel på att det här är på riktigt koldioxidsnålt, grönt eller ”clean”, eller hur man nu benämner det.

Att det här är en produkt som faktiskt är det. För vi vet ju att i den här typen av omställningar finns det de som vill utge sig för att deras produkt är koldioxidsnål eller grön.

Så det kommer att vara en väldigt viktig del – att få fram någon form av märkning för den här typen av produkter.

Sen diskuteras det, som vi var inne på, direkta stöd. Det får vi titta mer på, hur man jobbar med det.

Men jag tror att den absolut viktigaste delen är politiskt ledarskap. Och det låter fluffigt, men att visa att politiken står fast vid att vi vill, vågar och kan.

Att vi vill göra det här, vi ska göra det här – vi finns med i ryggen.

För man kan också se att investeringsviljan minskar när politiken vacklar. Tittar man på vissa exempel i Sverige där politiken, eller politiskt tillsatta, har varit inne och stöttat upp i olika typer av industrikliv, klimatkliv och så vidare, så har det i sammanhanget varit ganska lite pengar för den specifika sajten eller företaget eller investeringen.

Men den signal man skickar – att ”politiken är med här” – har gjort att det varit betydligt lättare att få andra investerare att gå in.

Vi ser också, åt andra hållet nu när politiken vacklar, att det blir svårare för de här företagen och projekten att få in kapital.

Det är ett väldigt tydligt exempel på att det här är sådant som kommer att produceras. Det här är vägen framåt för att vi ska ha en livskraftig stålindustri i Europa och Sverige.

Så det är inte frågan om det kommer att produceras – det kommer det. Frågan är var. Och jag tycker verkligen att det ska vara hos oss.

Så märkning är en konkret sak. Energiproduktion, att få fram elnätet till de här specifika platserna.

Men det politiska ledarskapet kan man inte underskatta, för vi ser redan i dag hur det här gör att det blir mer ängsligt.

Niclas (53 min)

Vad bedömer du att parlamentet finns där? Det finns ju starka röster i Tyskland som hävdar att det här är för dyrt, till exempel, att det här är något som bör skjutas på.

Hur trygg känner du dig i det politiska ledarskap som EU måste ta?

Sofie (53 min)

Jag upplever att EU-kommissionen är tydlig med att det här är väldigt viktigt. Men precis som vi varit inne på flera gånger i dag finns det en ängslighet bland olika politiska grupper i EU-parlamentet.

Och den beror på många olika saker. En del är att man tycker att det här är för svårt, det blir komplicerat. En del är att man faktiskt inte vill, för att man inte tycker att klimatfrågan är viktig, för att man inte vill investera de här pengarna, för att man… Ja, kanske finns det ett slags kulturellt motstånd, där man tycker att det här är dåligt – att man ser negativt på ny teknik.

Så det är klart att det finns farhågor. Men jag tror det är helt avgörande att vi håller linjen här, för det är helt avgörande för stålindustrins framtid i Europa.

Det handlar i grunden om: ska vi ha livskraftiga industrier med trygga jobb som producerar det som andra delar av världen faktiskt vill köpa framöver, eller ska vi bli en kontinent som bara köper in saker från andra? Och vad ska vi leva av i så fall?

I det här väldigt sårbara läget, med ny teknik och nya saker vi ska producera, är det extremt viktigt att politiken är tydlig och inte vacklar. För då blir ängsligheten så stor i näringslivet att man inte vågar göra investeringarna.

Niclas (55 min)

Nu är vi inne i Affordable Energy Action Plan, som det heter, och där finns en himla massa saker. Det är frågan om elnätsutbyggnad, statsstödsregler, vi har varit inne på det, nya energikontrakt har vi inte hunnit gå in på – men det har kommit förslag från ordförandelandet Danmark att tillåta så kallade trepartsavtal, där man har stat, off-take och producent, som någon form av överbryggning för att få mer energiproduktion.

Men det handlar också om fortsatta gassamarbeten.

Vad är dina huvudfrågor här, vad gäller energi fram till 2026? Vad är det du tycker blir särskilt viktigt? Vi har CCS-frågan också, som är uppe på bordet.

Vad skulle du plocka ut om du skulle nämna sådana saker du tycker är särskilt viktiga nu?

Sofie (56 min)

Särskilt viktigt är det vi har drivit och fortsätter driva: vi måste fasa ut det fossila, vi måste producera vår energi själva och varje land måste ta sitt eget ansvar för det.

EU kan hjälpa till med att vara tydlig med vad som gäller, och vi får se hur det blir med olika typer av ekonomiska incitament.

Men det måste vara så att varje land tar sitt eget ansvar och gör de investeringar som krävs. Det skulle jag säga är de absolut viktigaste delarna.

Och att vi inte fastnar i ett bråk om exakt vilka energislag, utan att utsläppen måste ner och vi måste kunna producera energin själva. Det måste vara det viktigaste.

Och att varje land både har ansvaret att klara sin energiförsörjning, men också förstås kompetensen att välja hur energimixen ska se ut i det specifika landet.

En annan del jag tycker är viktig är att vi måste komma upp på riktigt när det gäller energilagring. För när vi fastnar i diskussionen om olika energislag – om det är kärnkraft eller förnybart, om man ska vara ”för eller emot” – så tappar vi lite frågan om lagring.

Både batterier och vätgas. Det finns vissa som driver vätgasfrågan väldigt hårt, men jag upplever att batterifrågan är alldeles för undan-skuffad.

Det blir ett problem, för vi sitter fast i ett enormt beroende där. Vi måste verkligen komma upp på banan när det gäller det. Många länder investerar i förnybart, det är väldigt positivt, men vi vet ju att det ser olika ut över året när man kan producera mycket.

Då måste vi ha kapacitet att lagra det, och där tror jag vi kommer behöva göra väldigt mycket för att komma ikapp.

Det skulle jag säga är några av de sakerna. Och det vi var inne på med långsiktiga avtal, där man kan hitta mer stabilitet.

Det har vi i Sverige föreslagit – något vi kallar ”folkhemsel”, där vi socialdemokrater har föreslagit att staten gör långsiktiga, stora avtal med upphandlingar av energi för att stabilisera så att det inte blir för stora toppar, men också för att säkra trygghet för producenterna.

Det kommer nog bli mer av den typen av inslag, och det tror jag kan vara positivt.

Niclas (58 min)

Ja, väldigt intressant Sofie att höra. Det är behov av marknad och marknadsförutsättningar och tydlighet, men också av mer statligt – eller kanske till och med EU-federalt – inblandande i energimarknaden.

Det är lurigt att vara investerare på de här marknaderna. Vi pratar om att vi upplever osäkerheter, och förutsägbarhet är någonting som kanske är få förunnat i dag.

Man vill helst veta att det är en marknad bakom, men det funkar inte riktigt så – staten eller EU går in på olika sätt för att understödja detta. Det är inte en helt lättnavigerad sjö att agera på.

Sofie (59 min)

Nej, det är det verkligen inte. Och bakgrunden är ju en skarp global oro – med krig och klimatkris och handelskrig och alla möjliga saker som pågår samtidigt – samtidigt som vi behöver göra den här omställningen, både för att bli mer oberoende, klara oss själva, få ner priserna och minska utsläppen.

Och det är klart att det är oerhört komplicerat. Jag förstår att det finns många som sitter och funderar: ”Herregud, hur ska man hantera den här situationen?”

Därför tror jag att det grundläggande viktigaste är att hålla kursen. Vi ska bort från utsläpp, vi ska bort från beroenden, vi ska producera själva.

Och då finns det vissa saker vi kan producera själva och vissa som är svårare eller inte går alls.

Och där hoppas jag ändå att det finns någon form av grundläggande trygghet i att behovet av energi kommer att öka.

Men man ska också ha med sig – om vi tittar tillbaka på diskussionen i Sverige och Europa kring kärnkraft och så vidare – att om vi inte gör omställningen i industrin, stålindustrin exempelvis, om vi inte gör det, då kommer vi inte heller ha behovet av ny kärnkraft.

Man måste se hur det här hänger ihop.

Niclas (60 min)

Ja, det är många frågor. Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam för att du tog dig tid att vara med i Energi­strategipodden, Sofie.

Det var jätteintressant att få ditt inifrånperspektiv på EU och var vi står någonstans just nu. Och så får vi väl se vad framtiden bär i sitt sköte.

Men återigen, tack så hemskt mycket för att du tog dig tid.

Sofie (60 min)

Tack så jättemycket för att jag fick vara med.

## **Sammanfattning av samtalet med Sofie Eriksson, EU-parlamentariker (S)**

Sofie Eriksson är nyvald socialdemokratisk EU-parlamentariker och sitter i tre utskott, bland annat ITRE – ett av de mest centrala utskotten för energi-, industri- och forskningsfrågor. Hon beskriver starten i Bryssel som intensiv, präglad av förhandlingar och ett helt annat arbetssätt än vad hon varit van vid från kommunal och regional politik. I EU handlar nästan allt om kompromisser, nätverkande och att bygga majoriteter.

### **Hur man påverkar i EU**

Sofie menar att framgångsrikt politiskt arbete i EU bygger på tre saker:

1. **Nätverk och allianser** – ingen får något gjort ensam; man måste ha kontakter både i parlamentet och hemma i Sverige.

2. **Tidigt engagemang** – man behöver positionera sig redan innan kommissionen lägger förslag.

3. **Fokus** – ledamöter som blir riktigt inflytelserika är de som väljer ut ett fåtal politiska områden och driver dem hårt.

Hon betonar också vikten av att Sverige är mer samordnat och tidigt ute i EU-processerna om vi vill påverka.

### **EUs förändrade politiska landskap**

En betydande del av samtalet handlar om EU-valets konsekvenser. I Sverige gick progressiva partier framåt, men i resten av Europa stärktes extremhögern. Det har gett EPP – den konservativa gruppen där M och KD ingår – en vågmästarroll.

Sofie beskriver hur EPP allt oftare samarbetar med extremhögern, vilket får stora konsekvenser. För att driva politik utan socialdemokrater och liberaler måste man idag få stöd av hela extremhögern – inklusive AfD, Orbáns parti och Le Pens parti.

Detta har lett till att den gröna politiken blivit en huvudmåltavla. Sofie menar att extremhögern försöker försvaga eller fördröja klimat- och energilagstiftning under mandatperioden.

### **Varför är den gröna politiken under attack?**

Hon pekar på flera skäl:

* Extremhögern skyller ökade energipriser på klimatpolitiken istället för på beroendet av rysk gas.

* En del partier är öppet klimatförnekande.

* Det finns ideologiska motiv där förändring och omställning ses som hotfullt.

* Man vill ge enkla svar i en tid av oro – ”vi behöver inte förändra oss”.

Konsekvensen, menar Sofie, är att EU:s långsiktiga investeringssignal riskerar att urholkas, vilket redan slagit mot svenska företag som Volvo Cars.

### **Behovet av stabila spelregler**

Industrin – både i Sverige och i EU – trycker hårt på att *förutsägbarhet* är viktigare än exakt hur reglerna utformas. Det värsta är inte hårda krav, utan ryckighet i politiken. För mycket ”hit och dit” gör att företag avstår från investeringar, särskilt långsiktiga satsningar inom fossilfritt stål, batterier, kemikalier och vätgas.

Sofie varnar för att backa på klimatregler nu skulle:

* underminera investeringsviljan,

* premiera länder och företag som inte följt reglerna,

* hota svenska jobb och exportindustri,

* göra EU mer beroende av import från auktoritära stater som Kina.

Hon lyfter att Kina inte driver sin gröna politik av klimat­skäl, utan för att stärka sin globala industriposition – en insikt som EU måste ta på allvar.

### **Skogen, bioekonomi och Sveriges roll**

Skogen är en central diskussionspunkt. Sofie är tydlig med att:

* **skogsbruk ska vara nationell kompetens**,

* EU inte bör detaljstyra hur Sverige sköter sin skog.

Samtidigt pekar hon på behovet av en svensk hemläxa. Även utan EU:s regler finns strukturella utmaningar:

* Vi har varit beroende av import av skogsråvara från Ryssland.

* Klimatförändringar, torka och granbarkborre påverkar tillgången på råvara.

* Skogen är förnybar, men **inte oändlig** – vi måste diskutera vad den ska räcka till: energi, material, kolsänkor, biologisk mångfald.

Sofie tror att Sverige måste bli bättre på att tidigt agera i EU när nya förslag kommer, särskilt i ljuset av kommande bioekonomipaket.

### **Industriomställningen – stål, konkurrenskraft och regler**

När det gäller den stora industriomställningen, särskilt inom stål, är Sofie kristallklar:

* Omställningen *kommer* att ske globalt.

* Frågan är inte **om** – utan **var** produktionen hamnar.

* EU måste vara en plats där man vågar investera långsiktigt.

Hon lyfter tre avgörande områden:

1. **Mer fossilfri elproduktion och starkare elnät** – utan detta faller all omställning.

2. **En europeisk märkning för koldioxidsnåla produkter** (”green premium”) så att köpare kan ställa krav.

3. **Stabilt, uthålligt politiskt ledarskap** – osäkerhet skrämmer bort kapital.

### **Energipolitiken framåt**

Inom EU:s ”Affordable Energy Action Plan” lyfter Sofie tre prioriteringar:

* **Fasa ut fossila bränslen och stärka egen energiproduktion** i unionen.

* **Utbyggnad av energilagring** – både batterier och vätgas – för att klara ett väderberoende system.

* **Långsiktiga avtal och incitament**, som gör att investeringar i ny produktion blir möjliga.

Hon trycker på att varje land måste ta ansvar för sin egen energiförsörjning. Om EU vill öka sammankopplingen mellan länder måste man också förstå svenska medborgares frustration när vi exporterar el men själva upplever högre priser.

---

### **Avslutning**

Sofie avslutar med att understryka hur komplex och svårnavigerad frågan är – i en tid präglad av krig, klimatkris och geopolitisk oro. Men hon återkommer hela tiden till samma kärna:

> *Det viktigaste är att vi håller kursen – att vi fasar ut utsläppen, minskar beroenden och producerar energin själva. Det är avgörande för både klimatet och Europas framtida industriella styrka.