Kina är nu en elektrostat, ett land där el utgör 30 procent eller mer av den slutgiltiga energianvändningen. Det är den första av de stora ekonomierna i världen som når det målet. Utvecklingen har varit dramatisk, från 8 procent 1995 till runt 30 procent 2025. Under samma tid har Europas genomsnitt ökat i snigeltakt, från 18 till 22 procent. Att Kina nu är en elektrostat är ingen slump utan resultatet av en kraftig satsning och långsiktig strategi. Och det är egentligen ett naturligt mål för alla länder som inte är oljeproducerande petrostater att bli just elektrostater.
Bildtext: Elektricitetens andel som slutgiltig energibärare: Kinas strävan efter att åtnjuta fördelarna med elektricitet har betalat sig, och landet har på 30 år gått från att vara långt efter andra länder till att bli världens enda stora elektrostat. Källa: Sigholm, IEA, Eurostat
Leveranssäkerhet – Om Kina själv får välja
Den främsta drivkraften bakom Kinas val att elektrifiera är leveranssäkerhet. För ett land som saknar olja- och gasfyndigheter innebär en hög grad fossilberoende att utländska intressen alltid utgör ett potentiellt hot mot landets välfärd. Den läxan lärde sig bland annat Sverige redan i början av 70-talet, när vi som världens då mest oljeberoende land drabbades hårt av oljekriserna. För Kinas del handlar det om att så länge landets ekonomi bygger på att importera olja som handlas i US-dollar (USD), kan USA enkelt utöva påtryckningar. Olja måste importeras, men el kan alltid produceras lokalt.
Kina har ännu inte gått om USA och Europa i elektrifieringen av byggnader och endast nyligen kommit ikapp när det gäller elektrifiering av industrin. Däremot leder Kina elektrifieringen av transportsektorn, med allt fler elektriska bilar och tåg. Cirka 40 procent av nybilsförsäljningen i Kina var elbilar 2024, jämfört med 20 procent i EU och 10 procent i USA. Med mer än 45 000 km höghastighetsjärnväg har Kina redan fem gånger mer än Europa, och planen är att nå 60 000 km år 2030.
Ekonomi – grönare jobb och starkare handelsbalans
Det finns flera stora ekonomiska fördelar med elektrifiering eftersom det öppnar dörren till omfattande effektivitetsökningar. Elektriska teknologier som elbilar, värmepumpar och motorer är i regel betydligt mer effektiva än förbränningsbaserade system.
Det minskade importberoendet som en elektrostat åtnjuter ger inte bara en ökad säkerhet och minskad exponering mot geopolitiska risker och främmande makt, utan stärker också handelsbalansen. Det är omfattande summor det handlar om, till exempel beräknas den förnybara elproduktionen i EU och England minskat importbehovet av fossilgas med 187 miljarder kubikmeter till ett värde av 782 miljarder kronor, pengar som stannade i den lokala gröna sektorn i stället för att försvinna till USA, Norge eller Ryssland.
Vinsterna märks också på arbetsmarknaden. Antalet arbetstillfällen i den gröna sektorn har sedan länge gått om antalet anställda i den fossila, och de nya jobben är ofta av högre kvalitet.
En kraftfull elektrifiering gynnar utvecklingen av smart infrastruktur, såsom smarta elnät, sakernas internet (IoT), laddnätverk för bilar och energistyrning. Med tanke på att framtiden går på el och energieffektivisering är konkurrenskraft, blir elektrifiering en hygienfaktor. Det syns inte minst i de globala kapitalflödena: År 2015 gick investeringar på 818 miljarder USD till olja och 374 miljarder USD till förnybar kraftproduktion. Tio år senare investerades 543 miljarder USD (- 34 %) i olja och 780 miljarder USD (+ 109 %) i förnybart. Investeringarna i kärnkraft är marginella globalt sett, och steg från 45 till 74 miljarder USD under samma period.
Miljömässiga och sociala fördelar
Elektrifiering är en av de viktigaste strategierna för att reducera koldioxidutsläpp från energianvändning, enligt IEA. Om elektriciteten produceras från fossilfria källor minskar utsläppen kraftigt och ger renare städer, lägre koldioxidutsläpp och bättre folkhälsa – och den sistnämnda faktorn har varit en prioriterad fråga för Kina. Om kraftproduktionen därtill är förnybar kan också elkostnaderna pressas, tack vare de senaste decenniernas omfattande prisfall i sol-, vind- och batteriteknologier.
En stor teknisk men framförallt en kulturell resa
Att bli en elektrostat innebär säkrare, effektivare och renare energi, samtidigt som både stora ekonomiska och hälsomässiga fördelar realiseras. Men resan dit kräver en omställning från fossil till elektrisk infrastruktur. Elektrifiering ökar behovet av elnät, laddinfrastruktur, batterilager och kräver mer kraftproduktion. Behovet av flexiblare elkonsumtion ökar och nya exponeringar mot metaller som koppar, litium, kobolt och nickel skapas. Kompetensbehovet i arbetskraften blir också annorlunda. Däremot minskar behovet av raffinaderier, petroleumprodukter och transport – cirka 40 procent av all marin transport utgörs av fossila bränslen. En stor skillnad är att de förnybara investeringarna oftast är engångskostnader, jämfört med de återkommande kostnaderna för att utvinna, transportera och omvandla olja, gas och kol. Men även om fördelarna i leveranssäkerhet, ekonomi och miljö är stora och stadigt i ökande, så tar det tid för berörda aktörer att vänja sig, lyfta blicken från det dagliga bruset och hitta sin egen riktning och långsiktiga strategi.
Sverige ligger före – men hur länge till?
Att jämföra Kina och Europa är svårt eftersom ekonomierna skiljer sig åt strukturellt. Men Kinas framsteg är oerhörda, särskilt med tanke på skalan. Landets tydliga, långsiktiga elektrifieringsstrategi och den beslutsamhet med vilken den implementeras ger tydliga resultat.
Kina har snart samma elektrifieringsgrad som Sverige, som varit en föregångare inom området och under lång tid åtnjutit elektrifieringens många nyttor. Men momentum verkar saknas i Sverige, för vår elektrifieringsgrad har inte ökat nämnvärt under lång tid och industrins elektrifieringsplaner dras med omfattande förseningar. Risken är därför uppenbar: Snart har vi tvekat så länge med att gå före, att vi börjar falla efter.
