Sedan 2020 har elpriset blivit betydligt mer volatilt. Det beror bland annat på större andel intermittent kraftproduktion i det europeiska och nordiska elsystemet, i kombination med högre priser på kol, gas och utsläppsrätter. För aktörer som inte hanterar volatiliteten ökar den osäkerheten, men för aktörer som arbetar aktivt med sina exponeringar öppnas nya affärer. Rätt hanterad kan flexibel konsumtion, produktion och lagring skapa stora nyttor både för aktören och systemet.
Ett volatilt elpris är ett rättvisande elpris
Som på de flesta marknader sätts elpriset av den sista efterfrågade och producerade enheten. Ett lågt pris betyder att systemet är välförsett, ett högt pris betyder att systemet är ansträngt och marginalenheten kostsam. Konsumenter som kan styra sin konsumtion till billigare timmar får lägre kostnader, och kraftslag som kan producera när systemet är ansträngt får hög intjäning per kWh under dessa timmar. Priset är på så sätt en sammanfattning av läget i elsystemet, och systemets behov av olika förmågor.
De senaste åren har varit turbulenta på elmarknaderna, och det har reflekterats i elprisets volatilitet. Elprisets bottnar har blivit djupare i och med ökningen av sol- och vindkraft. Elprisets toppar har ökat till följd av Rysslands åtstramade bränsleleveranser och ett högre pris på utsläppsrätter.
En tysk anka uppifrån
I Tyskland är det relativt ofta de allt dyrare gas- och kolkraftverken som sätter priset på marginalen. Samtidigt har framväxten av solkraft och vindkraft snabbt förändrat elprisstrukturen. Även om vind- och solkraft är intermittent följer produktionen tydliga mönster, som blir allt starkare ju fler vind- och solkraftverk som byggs. Vintertid finns hela dagar när vindkraft står för lejonparten av produktionen, och dagtid från mars till november står solkraft för majoriteten av produktionen. Våra analyser visar att solen stiger varje dag, och oftast i öster.
De bränslefria kraftslagen ändrar förutsättningarna radikalt för de termiska kraftslagen. Från att tidigare producerat baskraft, alltså kontinuerligt över hela dagen och följa konsumtionen tvingas de numera hitta intjäningen på allt färre av årets timmar. Det är de timmar som blir kvar då konsumtionen fortfarande är något sånär hög, men sol- och vindkraften låg, den så kallade residuallasten. Kapacitetsfaktorn har blivit lägre och lägre, men timmarna man kör behöver man bättre och bättre betalt. Det har bidragit till de större svängningarna i elpriset.
Utvecklingen kan ritas ut i en heatmap, som färgkodat visar för alla årets timmar hur stor andelen vind- och solkraft har varit av totalen. Ju mörkare färg, desto större andel termiska kraftslag. Ju ljusare och grönare, desto mer sol och vind har producerat elen.
År 2019 hade Tyskland en majoritet från sol och vind under cirka 12 % av årets timmar. År 2025 var andelen cirka 42 %. De termiska kraftslagens nisch och intjäning koncentreras till allt färre timmar (orangea ringar).
Andel sol- och vindkraftsproduktion i Tyskland
Andelen sol- och vindkraft i den tyska produktionsmixen. Y-axeln visar dygnets timmar och x-axeln visar året från januari till december. Grönt indikerar timmar där sol och vind tillsammans står för över 50 % av produktionen.
Med volatilitet som affär
Det är verkligen inte all elanvändning som kan eller bör vara flexibel. Men det finns en betydande andel konsumtion som med styrning kan minska sin snittkostnad genom att flyttas till billigare timmar. Modern teknik och uppkopplade enheter som reagerar på prissignaler kan göra stor skillnad, både för plånboken och elsystemet.
Förutsägbarheten i volatiliteten öppnar också för lönsamheten i energilager. Batterier och pumpkraft reagerar på prissignalerna, laddas när priset är lågt och matar ut när priset är högt. Det är i skillnaden mellan timmar eller kvartar som värdet uppstår.
En komplexare sida av myntet
Prissignalerna från spotmarknaden räcker långt för att förstå i vilken riktning elsystemet ändras. Men för de flesta aktörer, och särskilt för dem som kan styra sin affär, avgörs utfallet sällan av spotpriset ensamt. Då blir spot snarare en utgångspunkt, medan risk, geografi, avgifter och obalanskostnader avgör hur affären ser ut i kronor och ören.
I praktiken handlar det om tre saker:
- hur pris- och volymrisken är fördelad genom avtal och prissäkring,
- var i systemet aktören befinner sig och vilka kostnadskomponenter som tillkommer,
- samt vad som händer när plan möter drifttimme genom intradag, stödtjänster och obalanser.
Det är först när dessa lager räknas ihop som den faktiska exponeringen växer fram. Och det är också därför prissignalen behöver vara tydlig.
Prissignalen ska reflektera verkligheten
När priset är spårbart får marknaden en bättre chans att hitta balans mellan köpare och säljare, timme för timme. Att priset blivit mer volatilt betyder inte att det automatiskt blivit högre, det betyder att skillnaderna mellan timmar har vuxit. I ett sådant system får den som faktiskt kan lösa ett behov betalt för det. Ibland är det befogat att justera spelreglerna när man vill uppnå något som priset inte fångar av sig självt. Utsläppsrättspriset är ett tydligt exempel: genom att prissätta klimatpåverkan ökas kostnaden för kraftslag med fossila bränslen. Men poängen är just att göra verkligheten synlig i priset, inte att dölja den. Och när verkligheten syns blir det också möjligt för de tekniker och förmågor som behövs, flexibilitet, lagring, styrning och reglerbarhet, att få en tydlig intäktsmöjlighet när de gör nytta.
