Johan Kuylenstierna, generaldirektör för Naturvårdsverket sedan februari 2025, har en ovanlig bakgrund för en myndighetschef. Från en licentiatexamen i paleoklimatologi — studiet av klimatsystemet över tusentals år — via FN:s vattenresursarbete, vd-posten på Stockholm Environment Institute och generaldirektörsrollen på forskningsrådet Formas, har han landat på den kanske mest komplexa skärningspunkten i svensk förvaltning: där klimat, konkurrenskraft och säkerhet möts. I ett samtal med Niclas Sigholm i Energistrategipodden reflekterar han över hur den rollen ser ut i praktiken.

Kuylenstierna återkommer genom hela samtalet till vad han kallar systemperspektivet. Klimatsystemet lärde honom att till synes små förändringar kan utlösa stora och snabba konsekvenser, att allt hänger samman och att tidsskalor spelar roll. Samma logik gäller samhällets system: energi, livsmedel, transporter och ekosystem kan inte behandlas var för sig om man vill hitta hållbara lösningar. Det gör frågorna svårare, medger han, men det är också där innovationskraften oftast finns.

Från sin tid som ordförande i Klimatpolitiska rådet konstaterade han att Sveriges klimatarbete gick för långsamt. Nu, på andra sidan bordet som utförare, erkänner han att det är betydligt svårare att genomföra politik än att granska den. Han har respekt för den turbulens som politiken navigerar — energikriser, geopolitiska omvälvningar, skenande bränslepriser — och betonar att kortsiktigt agerande ibland är nödvändigt. Samtidigt får det inte ske på bekostnad av långsiktig robusthet.

En central del av samtalet handlar om semantiken kring omställningen. Kuylenstierna menar att begreppet "grön omställning" har blivit politiserat och ibland kontraproduktivt — inte minst efter hans erfarenheter från USA. Det som egentligen pågår är en industriell utveckling som all annan, och att sätta ett grönt epitet på den skapar onödiga motreaktioner. Fossilfri energi behövs för att lösa klimatutmaningarna, men varifrån den kommer är i grunden en teknikfråga.

När det gäller det internationella klimatarbetet ser han ljuspunkter trots USA:s utträde ur Parisavtalet och försvagningen av FN-systemet. Det skifte som inleddes efter det misslyckade toppmötet i Köpenhamn 2009, från top-down-politik till bottom-up-innovation, lever kvar. Näringsliv och medborgare driver på, och en "coalition of the willing" bestående av EU, Kina och framväxande ekonomier kan skapa tillräcklig kraft för förändring även utan full global konsensus.

På Naturvårdsverket vill han förflytta myndigheten från att vara en renodlad miljöaktör till att bli en samhällsaktör. Det innebär att varje fråga om naturrestaurering, tillstånd eller ekosystem också ska vägas mot konkurrenskraft, beredskap och försörjningstrygghet. Naturrestaureringsförordningen är ett konkret exempel: att återställa våtmarker är viktigt för biologisk mångfald, men konsekvenserna för svensk livsmedelsproduktion måste utredas innan åtgärderna skalas upp. Han lyfter också den innovativa lösningen med kompensationsåtgärder, där fallet med tjäder och elledningar till SSAB i Oxelösund blev ett färskt exempel på hur man kan skapa nya affärsmodeller istället för att fastna i ja-eller-nej-beslut.

Kuylenstierna tar också upp kopplingen mellan klimat och säkerhetspolitik. NATO pekar ut klimat och biologisk mångfald som centrala globala drivkrafter. Sverige är ett av de länder som är minst sårbara för direkta klimateffekter men mest sårbart för indirekta, genom sin öppna ekonomi och långa värdekedjor. Beredskapsperspektivet måste därför genomsyra miljöarbetet, från livsmedelsförsörjning till skogens roll som energiresurs och kolsänka.

Om avslutningen av sin tid som generaldirektör — potentiellt 2034 — säger Kuylenstierna att han hoppas lämna efter sig en myndighet som ses som en trovärdig, innovativ partner snarare än en broms. En myndighet som attraherar talang, vågar testa nytt och arbetar i gränsskiktet mellan samhällsutveckling och naturvård. Förvaltningsinnovation, konstaterar han med ett leende, låter kanske inte som det mest elektrifierande begreppet — men det kan visa sig bli en av de viktigaste frågorna för att Sverige ska klara sina mål.

Johan Kuylenstierna, generaldirektör för Naturvårdsverket sedan februari 2025, har en ovanlig bakgrund för en myndighetschef. Från en licentiatexamen i paleoklimatologi — studiet av klimatsystemet över tusentals år — via FN:s vattenresursarbete, vd-posten på Stockholm Environment Institute och generaldirektörsrollen på forskningsrådet Formas, har han landat på den kanske mest komplexa skärningspunkten i svensk förvaltning: där klimat, konkurrenskraft och säkerhet möts. I ett samtal med Niclas Sigholm i Energistrategipodden reflekterar han över hur den rollen ser ut i praktiken.

Kuylenstierna återkommer genom hela samtalet till vad han kallar systemperspektivet. Klimatsystemet lärde honom att till synes små förändringar kan utlösa stora och snabba konsekvenser, att allt hänger samman och att tidsskalor spelar roll. Samma logik gäller samhällets system: energi, livsmedel, transporter och ekosystem kan inte behandlas var för sig om man vill hitta hållbara lösningar. Det gör frågorna svårare, medger han, men det är också där innovationskraften oftast finns.

Från sin tid som ordförande i Klimatpolitiska rådet konstaterade han att Sveriges klimatarbete gick för långsamt. Nu, på andra sidan bordet som utförare, erkänner han att det är betydligt svårare att genomföra politik än att granska den. Han har respekt för den turbulens som politiken navigerar — energikriser, geopolitiska omvälvningar, skenande bränslepriser — och betonar att kortsiktigt agerande ibland är nödvändigt. Samtidigt får det inte ske på bekostnad av långsiktig robusthet.

En central del av samtalet handlar om semantiken kring omställningen. Kuylenstierna menar att begreppet "grön omställning" har blivit politiserat och ibland kontraproduktivt — inte minst efter hans erfarenheter från USA. Det som egentligen pågår är en industriell utveckling som all annan, och att sätta ett grönt epitet på den skapar onödiga motreaktioner. Fossilfri energi behövs för att lösa klimatutmaningarna, men varifrån den kommer är i grunden en teknikfråga.

När det gäller det internationella klimatarbetet ser han ljuspunkter trots USA:s utträde ur Parisavtalet och försvagningen av FN-systemet. Det skifte som inleddes efter det misslyckade toppmötet i Köpenhamn 2009, från top-down-politik till bottom-up-innovation, lever kvar. Näringsliv och medborgare driver på, och en "coalition of the willing" bestående av EU, Kina och framväxande ekonomier kan skapa tillräcklig kraft för förändring även utan full global konsensus.

På Naturvårdsverket vill han förflytta myndigheten från att vara en renodlad miljöaktör till att bli en samhällsaktör. Det innebär att varje fråga om naturrestaurering, tillstånd eller ekosystem också ska vägas mot konkurrenskraft, beredskap och försörjningstrygghet. Naturrestaureringsförordningen är ett konkret exempel: att återställa våtmarker är viktigt för biologisk mångfald, men konsekvenserna för svensk livsmedelsproduktion måste utredas innan åtgärderna skalas upp. Han lyfter också den innovativa lösningen med kompensationsåtgärder, där fallet med tjäder och elledningar till SSAB i Oxelösund blev ett färskt exempel på hur man kan skapa nya affärsmodeller istället för att fastna i ja-eller-nej-beslut.

Kuylenstierna tar också upp kopplingen mellan klimat och säkerhetspolitik. NATO pekar ut klimat och biologisk mångfald som centrala globala drivkrafter. Sverige är ett av de länder som är minst sårbara för direkta klimateffekter men mest sårbart för indirekta, genom sin öppna ekonomi och långa värdekedjor. Beredskapsperspektivet måste därför genomsyra miljöarbetet, från livsmedelsförsörjning till skogens roll som energiresurs och kolsänka.

Om avslutningen av sin tid som generaldirektör — potentiellt 2034 — säger Kuylenstierna att han hoppas lämna efter sig en myndighet som ses som en trovärdig, innovativ partner snarare än en broms. En myndighet som attraherar talang, vågar testa nytt och arbetar i gränsskiktet mellan samhällsutveckling och naturvård. Förvaltningsinnovation, konstaterar han med ett leende, låter kanske inte som det mest elektrifierande begreppet — men det kan visa sig bli en av de viktigaste frågorna för att Sverige ska klara sina mål.